Jag mindes huset. Det hade fönster som vätte mot en trädgård omgiven av buskar. Huset låg mitt i en skog, alldeles en till en förtrollande sjö. En upptrampad stig ledde upp till verandan och in i den röda lilla stugan. (Ja det var en stuga då. Men bara på utsidan.) De vita knutarna (Klyschigt, jag vet) ramade in ett smutsigt fönster som visade ett par riktigt gamla gardiner.
Jag minns hur hårt mitt hjärta slog när jag gick upp för stigen.
Jag minns hur jävla livrädd jag var.
Huset var inte hotande i sig, men jag hade en påträngande rädsla för något jag inte visste vad det var. Nyfikenhet men kanske framförallt dumhet tog mig framåt. Jag tryckte ner handtaget och klev in. (- KONSTPAUS!)
Insidan såg inte alls ut som utsidan. Det var högt i tak och liknade någon form av sal. Golvet var schackrutigt och längs stenväggarna hängde röda sammetsskynken upplysta av små facklor.
*PANG!*
Jag flög till och vände mig åt det håll ljudet kom ifrån. Höger. (- se gärna det politiska sammanhanget. Röda sagor tenderar att vara finare.) Först var det bara en jättelång korridor. Men snart syntes ett ljus längst bort och det blev starkare och starkare. Nej vänta, det kom närmare och närmare! Ett stort eldklot kom flygande emot mig och dörren bakom mig hade gått i baklås! Jag gjorde det enda mänskliga; kröp ihop i fosterställning och bad till gud.
- Käre gode gud...
Längre hann jag inte innan jag överröstades av ett ekande skratt.
- HAHA HAHA HAAA! HAHA HAHA HAAA! (här är jag nu helt utmattad av det förra styckets vilda gestikulerande att jag tar en rökpaus)

Jag vaknade med ett ryck. Mitt hjärta klappade hysteriskt och efter att ha nypt mig själv i armen sju gånger och försäkrat mig om att jag var vaken eftersom det gjorde ont var klockan redan sju. Jag klev upp och gick in i badrummet. I spegeln såg jag ett monster och i mina ögon låg någonting jag aldrig sett förut.. det var som om någonting låg på mina pupiller. Som någon typ av.. neej. Innan jag visste ordet av hade pupillerna växt sig över hela mitt synfält och jag försvann in i ett mörker. Det var fuktigt och kallt, lukten påminde om mögel.
Ett raspande kom från ena hörnet. Olämpligt som det var harklade jag mig. Det lät som om någonting rev sina klor mot väggen. Jag gillar inte klor, jag ville inte dra till mig uppmärksamhet. Det raspade till igen fast nu från ett annat hörn. Jag började hosta. Strax därefter raspade det från två av hörnen samtidigt och återigen bet en rädsla sig fast i mitt hjärta innan jag återigen började hosta. Det första som slog mig var att det måste varit möglet som utlöst en allergisk reaktion. Men när tre hörn raspade samtidigt och det kändes som om något försökte äta sig ur mina lungor insåg jag hur fel jag haft. Det var raspandet som utlöste hostan och det kliande i lungorna. Jag fick knappt någon luft och höll på att kräkas av smärtan när det fjärde hörnet började raspa. Det jag upplevde då, har jag insett nu efteråt, var känslan av att dö. Och jag var där. I tre dagar. I tre dagar dog jag. (- har vi hört den förut?) Att beskriva döden är som att beskriva ickeexistens. Eller ingenting. Eller lagom.
När jag åter vaknade upp i mörkret låg jag på en matta framför en varm brasa. Jag tittade in i elden och kände värmen mot huden när en röst sa:
- Jaså du är vaken nu.
Jag försökte vrida på huvudet, men det var som om någon annan kontrollerade min kropp. Jag kunde inte röra mig.



fortsättning följer men nu är klockan 03.25 och jag ska upp om 4 timmar. Fred!