Proppen i badkaret drogs ur och lika plötsligt som vattnet sögs ner, fann jag mig själv sugas in i en mystisk drömvärld. Virveln fick mig snabbt, eller sakta, att tappa uppfattning om tiden. Efter en kort, eller möjligtvis lång stund, svartnade allt. Eftersom min förmåga att uppskatta tiden gått och blivit obefintlig, kan jag återigen inte säga hur länge det var svart. Det kändes som en av de nätter när man vaknat utan att ha drömmt ett uns. Vid uppvaknandet känns det som man precis fallit ner i sömn, fastän det egentligen runnit på sex-sju timmar. När jag vaknade upp (i vad jag var övertygad om då var en dröm) satt jag lutad mot en vägg på en tatamimatta. Genom iakttagelser av hela rummet anade jag, som verkligen inte är som barn i huset på området, att jag befann mig i ett rum i Japan. Åtminstone i ett rum enligt japansk design. Bredvid mig ser jag en liten och sedvanligt slemmig snigel sakta men säkert ta sig fram över tatamimattorna. En idé slår mig; genom att följa snigelns framfart kan jag få en mindre uppfattning om tiden.

När jag vänt huvudet ett antal gånger och tagit in hela rummet, vänder jag mig ner för att studera min nyfunna hjälpreda, och finner mig själv lurad av tiden än en gång. Snigeln har krupit längre än vad jag väntat mig. Jag följer spåret, som börjar precis bredvid mig. Den har krupit förbi mig, fortsatt i samma riktning säkert två och en halv meter, tagit sig upp för väggen (också den säkert två och en halv meter) och krupit ut några centimeter i taket. Jag försöker att inte se det som en förlust. Hoppet ska hållas uppe, jag ska kunna uppskatta tiden. Nu försöker jag att fokuserat iaktta enbart snigeln. Detta ter sig vara en aning ineffektivt, då det verkar som om snigeln känner av detta och slutar röra sig helt (eller helt enkelt så sakta att jag inte uppfattar det). Jag försöker med det här i vad som känns som en längre stund, åtminstone för mitt tålamod. Jag ger upp och vänder bort huvudet så att snigeln faller ur min synvinkel. Kanske ska det här hjälpa, tänker jag.

Lika chockad som sist blir jag när jag märker att snigeln är borta. Samma sak med dess slemmiga spår. Enda sedan jag vaknade upp och under hela tiden jag följt snigeln har jag lagt ner allt för mycket fokus på min tidsjakt, att jag glömt rummet. Det, till tidigare synes japanska rummet var inte längre vad det varit. Jag hade inte rört mig en centimeter och satt fortfarande lutad mot en vägg. Men nu var det en helt plötsligt en aningen kall kaklad vägg. Rummet jag befann mig i var lika stort som tidigare (kan jag, med min snea uppfattning säga om det ena hände före det andra?), men nu i formen av ett litet badhus. Men inte som ett vanligt badhus. Istället för den där lite ljusblåa färgern som brukar klä väggarna, var allt kakel sterilt vitt. Två meter framför mig bredde en simbassäng ut sig från ena sidan av rummet till den andra, med ungefär en och en halv meters avstånd till väggarna på vardera sida. På vänster kortsida av bassängen sticker en trampolin fram. På den sitter något sorts djur. Jag måste faktiskt anstränga mig för att se att det är en sköldpadda. Sköldpaddan ser extremt sliten ut med många ärr och till och med ett par färska sår.

Innan jag ens tänker på att resa mig kryper den ut längs trampolinen och dyker handlöst ner i bassängen. Strax efter plasket sträcker jag lite på mig och ser att den börjat simma mot andra sidan av bassängen. Det går väldigt sakta, men jag kan åtminstone studera dens framfart utan att den stannar. Väl framme vid bassängens kant börjar den att klättra sig uppåt och med ett kattliknande ljud far den extremt snabbt (för att vara en sköldpadda...) upp ur bassängen. Kanske borde jag vara van vid överraskningar, men jag blir ändå chockad när sköldpaddan landar på golvet som en svart katt. Katten tar några smidiga steg och är snabbt framme vid mig. Den jamar och puttar på mig med huvudet, samtidigt som den rycker med huvudet mot en glasdörr nere i högra hörnet, som jag inte lagt märke till tidigare. Jag reser mig upp för att följa den lilla katten mot dörren. Det är absolut inte långt till dörren, men jag hinner ändå känna att varje steg mot den blir tyngre än det tidigare. När jag vänder mig mot den förväntar jag mig att se vad som finns på andra sidan, men helt plöstligt är dörren jag trott vara av vanligt glas, nu av spegelglas. De tunga stegen hade undermedvetet förberett mig på en utmaning och nu när jag stod framför spegeln kändes den inte alltför svår.

Men... vad nu? Senast jag speglade mig (precis innan jag lade mig i badkaret) hade jag inte en enda rynka i ansiktet. Nu ser jag betydligt äldre ut, med flera rynkor i ansiktet. Skinnet bakom min haka hänger mer än vanligt, skäggstubbet har blivit grått och mitt hårfäste dragits upp några centimeter. Jag känner lite på ansiktet, vrider och vänder på mig. Är spegelns mål att skrämma mig har den lyckats, då min största rädsla faktiskt står framför mig. Jag gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att jag ser tydligt och lika oväntat som innan möter jag en ny spegelbild. Den som nu står framför mig är jag, när jag var sex år. Jag kommer så väl ihåg det här: Jag hade precis varit hos tandläkaren och dragit ut en tand, så min ena kind var litet svullen. Glad som jag alltid var, stod jag gapande och studerade det röda tomrummet tanden lämnat efter sig. Jag petade lite i det, fastän jag visste att jag inte fick och fastän jag visste att det kändes lite obehagligt.

Jag drar mig för att gnugga mig i ögonen igen. Anledningen till att jag inte vågar är simpel. Jag känner att jag inte har den blekaste aning om åt vilket håll tiden löper. Tänk om jag gnuggar mig i ögonen igen och möter ett spädbarns blick. Eller, ännu värre: en blick som är äldre än den första jag mötte. Med tanke på hur illa jag reagerade på den, skulle en om möjligt äldre skrämma vettet ur mig. Och förresten, väntar jag mycket längre nu kommer förmodligen min pappa och skäller ut mig. Jag får nämligen absolut inte peta i munnen. Jag samlar mig och tar ett par djupa andetag. Eftersom jag inte har någon aning om vad som väntar i nästa rum, resonerar jag på det sätt att det kan vara något hemskt och då vill jag vara lugn och någorlunda förberedd. Efter några djupa andetag bestämmer jag mig för att jag är redo, öppnar dörren och tar ett kliv in i:

Ett avlångt rum med massa stressade människor, fyllt av kläder på hängare och sminkbord. Den person som ser ut att vara mest stressad i hela rummet spänner snabbt ögonen i mig och rusar mot mig. "Där är du! Var har du varit? Skit samma, jag vill inte veta! Vi har bråttom! H.M. väntar på dig! Vi går live om trettio sekunder, skynda dig in i studion!" Jag har ingen aning om varför, men jag lyckas klämma ur mig en dålig ursäkt, som hon förmodligen inte ens hör, när hon sätter fast en mygga i bröstfickan. "Jag var på toaletten..." Jag inser snabbt hur mesigt det låter och känner mig bra över att hon förmodligen inte hörde det. Samtidigt inser jag att jag har en bröstficka, tidigare har jag inte varit så värst utrustad i klädväg. Samtidigt som hon leder mig in i studion kollar jag mig i en av sminkspeglarna. Jag är klädd i full kostym och ser allmänt stiligare ut än vanligt, jag tror att jag är sisådär tio år äldre.

Jag tänker inte mycket mer på det, men nu börjar jag fundera på vem denne H.M. är. Personen i fråga sitter på andra sidan väggen och om några sekunder träffar jag förmodligen denne. Jag har redan listat ut att det är någon sorts talkshow/intervju/liknande som väntar, och att jag spelar en viktig roll i det hela. Längre har jag inte riktigt hunnit förstå när jag kliver in i studion, publiken jublar och någon sorts intromelodi spelas. I soffan sitter två asiatiska män. En av de i sextio-årsåldern och den andra i tjugofem-årsåldern. Jag tänker tillbaka på det japanska rummet och av någon anledning antar jag att de är japaner. Det bekräftas när jag skakar hand med den äldre som säger "Konichiwa". Den yngre hälsar däremot på svenska; "Hej". Jag antar att den yngre är tolk. Samtidigt lägger sig pusselbitarna på plats. H.M., det japanska rummet, den svarta katten. Jag är här, utan manus eller någonting, för att intervjua självaste Haruki Murakami!

Eftersom jag inte längre tror att det är en dröm jag drömmer, utan snarare en dröm jag burit inuti mig under en lång tid som äntligen går i uppfyllelse, blir jag lite till mig. Jag tror inte det märks, för jag lyckas lugna ner mig i takt med att jag sätter mig i min stol, precis bredvid Mr. Murakami. Jag tappar snabbt förhoppningarna om att det ens är en dröm som går i uppfyllelse, då ett förlöjligande ljud spelas när jag sätter mig i stolen. De försvinner helt när han jag uppfattat som tolk vänder sig mot mig och säger "Välkommen till 'Vem kan intervjua Murakami?'! Jag antar att du vet varför du är här. Du har fem frågor på dig. Du ska försöka med det ingen lyckats, och kom ihåg att vi är inne i femtonde episoden av detta program, att väcka Mr. Murakamis intresse tillräckligt för att han ska svara på din fråga. Gör du det, väntar ett väldigt speciellt pris, som då Mr. Murakami själv presenterar för dig. Börja!"

Jag känner sjutusen rysningar ila genom min kropp. Jag har inget förberett. Och om jag skulle ha förberett, skulle jag självklart ha förberett i form av en riktig intervju. Så kan man ju inte precis tänka här. Jag börjar med något lätt: "Baserar du inslagen i dina böcker på dina egna upplevelser och drömmar?" Efter att tolken översatt börjar en klocka ticka högt och efter tio sekunder hörs ett förnedrande ljud. Jag tror jag förstår, om han inte svarar inom tio sekunder, är inte frågan tillräckligt intressant. Mr. Murakami ser faktiskt extremt ointresserad ut. Ajdå. "Spelar katterna någon betydande roll i dina romaner?" Inte visar han minsta lilla intresse för den frågan heller. Jag tar i längst inifrån hjärnan och får fram frågan "Skulle du bli glad om jag jämförde dig med David Lynch?", en fråga som faktiskt kom djupt inifrån, något jag tänkt på från tid till tid.

Det känns som att sekunderna och tickandet går allt saktare den här gången, efter att tolken översatt frågan. Jag kunde se på tolken att han blev imponerad av min fråga redan när jag ställde den och det ryckte lite i Mr. Murakami när han fick den översatt. Tick, tack, tick, tack. Jag ser hur Mr. Murakami vänder sig mot sin tolk och viskar något i hans öra. Mitt hjärta slår dubbla slag. Tolken öppnar munnen och säger: "Mr. Murakami är mycket nöjd med frågan och älskar att bli jämförd med David Lynch. Han är en av de få filmregissörer Mr. Murakami uppskattar. Mr. Murakami säger också att jämförelsen är väldigt bra, eftersom de båda strävar efter absurditet i sina verk, och gör det på ett vackert surrealistiskt sätt." Jag kan inte göra annat än att le. "Priset du vinner är att Mr. Murakami kommer att, tro det eller ej, intevjua dig! Detta ska han göra för att kunna basera en karaktär på dig i sin kommande roman. Ja, se också detta som ett lovord på en kommande roman."

Jag bugar och bockar åt både Mr. Murakami och hans tolk. I takt till publikens applåder leds jag ut ur studion, och ökar farten för varje steg, då jag känner att glädjetårarna inte är långt ifrån att bryta ut. Jag leds igenom en lång korridor med en massa irriterande lysrör. Jag går och går och går. Mitt i all min lycka inser jag att det jag senast upplevt måste varit närmare den verklighet jag letat efter, då jag åtminstone hade uppfattning om tiden - då jag kunde räkna ner tio sekunder. Jag känner tiden samtidigt som jag går, vilket jag gjort i ett par minuter nu. Till slut kommer jag fram till en dörr, som leder in i mitt eget badrum. När jag kliver in i mitt badrum har jag inga kläder på mig och är dyngsur. Jag tar en handduk runt mig och tänker över allt. Början av min upplevelse kändes alldeles för drömlik för att vara verklig, och slutet kändes alldeles för verkligt för att vara en dröm... Jag går ut och ser till min mobil, på vilken jag fått ett sms: "Kan du träffa Mr. Murakami den tjugoandre juli? Vi ordnar flygkonstnader och boende. Hör av dig snarast."