Jag vaknade upp den morgonen med en fruktansvärd insikt. Under natten hade en råtta på något sätt lyckats ta sig in i mitt huvud. Jag förstod inte hur detta kunde ha gått till, eftersom råttor i allmänhet är stora och det enda sätt jag vet som man skulle kunna ta sig in i huvudet på är genom näsborrarna. Aldrig har jag heller tidigare sett en råtta i min lägenhet, eller i hyreshuset, eller någon annanstans i närheten av där jag bor. Dessutom har min säng väldigt höga, kala ben och det finns inget sätt som en råtta skulle kunna ta sig upp dit från golvet. Men hur osannolikt det än var så var den där, och som jag själv mycket väl förstod så innebar det att mitt liv skulle komma att förändras för alltid.
Först trodde jag i själva verket att jag skulle dö. Jag kunde höra råttan krafsandes och knaprandes där inne och blev förfärad - den måste ha börjat äta av min hjärna! Lamslagen av skräck började jag gråta och jämra mig, och flera gånger var jag på vippen att ringa efter en ambulans. Men så tystnade ljudet, och jag kunde lugna ner mig lite igen i alla fall för tillfället. Nyktert konstaterande att mina kognitiva förmågor var intakta, samt att ingen läkare i världen ändå skulle ta min berättelse på allvar, så lät jag saken bero och lyckades på något sätt att tänka bort det hela för att istället stiga upp och äta frukost.
En timme senare befann jag mig på jobbet precis som vanligt. Patrick anmärkte att jag såg lite blek ut, men det gjorde jag ju ofta ändå så det var inget särskilt märkvärdigt med det. Under hela dagen arbetade jag hårt och målmedvetet, trots att jag mest kände för att gå hem och krypa ner i sängen igen. Arbetsdagen gick snabbt och smidigt, och ett tag lyckades jag nästan intala mig att det kanske trots allt inte hade funnits någon råtta, att det hade varit en dröm eller något annat som jag bara hade hittat på. Men så fort jag faktiskt kände efter så insåg jag att den mycket väl var kvar. Jag har hört att hjärnan inte har några nerver, men på något sätt kunde jag faktiskt känna råttan. Som en liten mörk tyngd i ena sidan av huvudet. Som en främmande organism. Som cancer.
På bussen hem kunde jag känna hur råttan började röra oroligt på sig därinne. Återigen grep skräcken tag i mig - de andra passagerarna måste ha varit blinda om de inte såg hur oerhört stel och skärrad jag var. I alla fall var det ingen som sa något, och så fort jag klivit av bussen så skyndade jag mig hem de sista hundra metrarna för att få vara ensam igen Det var ett slags märklig lättnad när jag stängde och låste dörren bakom mig, men när jag sedan klev in i vardagsrummet så stelnade jag till. Pizzan. Pizzakartongen. Jag hade ätit pizza igår kväll, och kartongen från den närliggande pizzerian låg fortfarande kvar vitt uppslagen på soffbordet. Jag kunde inte minnas exakt vilken pizza det var jag hade beställt - Hawaii kanske - men jag visste utan tvekan, så säkert som jag någonsin hade vetat något, att det var genom pizzan eller genom pizzakartongen som råttan hade lyckats ta sig in i min hjärna. En helt omöjlig tanke förstås, men på något sätt måste råttan ha funnits inuti pizzan, för att sedan lyckas ta sig upp till hjärnan, kanske via blodomloppet. Jag gjorde ett par halvhjärtade försök att rationalisera och försöka få det hela till en naturlig förklaring, men gav upp ganska snart då jag insåg att det naturligtvis var helt befängt. Ändå visste jag att det var så det hade gått till, mer eller mindre. Det enda som kändes osäkert var om personalen på pizzerian hade gjort det medvetet, eller om råttan hade på något sätt bakat in sig själv i pizzan som en på egen hand uttänkt strategi för att komma åt min hjärna. I vilket fall så var det tydligt att detta inte var någon vanlig råtta - men ändå definitivt en råtta.
Jag satte mig ner i soffan och synade kartongen. Allt som fanns kvar var några degsmulor och en liten ananasbit - utan tvekan var det en Hawaii jag hade beställt. Utan att tänka mig för så drog jag fram mobilen ur fickan och bläddrade fram numret till pizzerian. Jag ringde upp och väntade två signaler. En övertrevlig kvinnoröst svarade i andra änden. Jag mumlade något om att pizzan jag hade beställt igår hade gjort mig magsjuk. Hon beklagade men sa att det i alla fall inte kunde vara restaurangens fel eftersom de alltid var väldigt noggranna med hygienen. "Nehe" svarade jag och kände mig omedelbart besegrad. Innan hon han säga något mer så muttrade jag ett kort tack och la på luren.
Därefter visste jag inte riktigt hur jag skulle fortsätta, så jag försökte tänka bort det igen och ägna mig åt annat. Det skulle dock visa sig vara svårare än väntat, eftersom råttan nu hade vaknat ordentligt och börjat kalasa på min hjärna igen. Jag började gny och jämra mig och slå mig själv i huvudet - hade någon sett mig så måste det verkligen ha sett ut som om jag var galen. Jag bad råttan att snälla, snälla sluta äta upp min hjärna. Jag satte på jättehög musik och dunkade huvudet i soffan. Ingenting hjälpte. I själva verket tycktes råttan vara helt oberörd av allt jag gjorde, och när den åt så var det helt lugnt och stilla, några små tuggor i taget - då och då kunde jag höra ett litet knaprande ljud, men annars var det i princip tyst. Till slut gav jag upp, la mig i sängen och försökte sova istället. Klockan var ännu bara fem på eftermiddagen, men på något sätt lyckades jag ändå sova eller halvsova bort flera timmar en bra bit in på kvällen. När jag vaknade igen så var råttan tyst, och jag insåg att den förmodligen hade varit det i flera timmar. Jag satte mig vid datorn och spelade och skypade bort resten av kvällen. Anita började chatta med mig och frågade mig som vanligt hur jag mådde - jag svarade undvikande, och lyckades styra över samtalet på annat. Annars var det nog henne om någon som jag hade kunnat tänka mig att berätta för. Men tills vidare lät jag bli.
Nästa morgon fann jag mig själv liggande över skrivbordet med datorn fortfarande på och igång. Jag kände efter om råttan fortfarande var kvar - det var den - och jag bestämde mig snart för att ägna dagen åt att verkligen ta itu med problemet. Jag sjukskrev mig från arbetet (skyllde på magsjuka) och började fila på en lista över olika saker att göra. Punkt 1: Sök på Internet för att se om möjligen, mot all förmodan, någon någonstans har upplevt liknande saker. Punkt 2: Kontakta psykvården. Visst förstod jag att detta i samhällets ögon var nånting sjukt, att man inte kunde ha en råtta i huvudet etc. Det kanske i alla fall kunde vara värt att få prata med någon även om jag själv egentligen inte tvivlade på äktheten i mina upplevelser. Punkt 3: Kontakta vanliga sjukvården. Det hade slagit mig att jag faktiskt kunde be att få hjärnan röntgad - kanske jag kunde skylla på hjärncancer eller något liknande - och på så vis få råttan upptäckt och förhoppningsvis borttagen. Punkt 4: Besök pizzerian. Var det någonstans jag kunde finna ledtrådar som kunde hjälpa mig att förstå vad allt det här handlade om så var det nog där. Även om jag inte hade någon aning om vad det var jag väntade mig finna.
Efter att ha fastställt dessa fyra punkter så skred jag genast till verket. Jag började med att googla olika fraser: "råtta i huvudet", "råtta i hjärnan", "råtta som käkar upp hjärnan"... Vad jag än sökte på fick jag få eller inga träffar, samtliga helt irrelevanta. Jag bytte till engelska och fick då plötsligt tiotusentals träffar, men ändå inget som verkade ha med saken att göra. Jag visste inte vad jag hade hoppats på - kanske någon ödslig blogg som någon hade startat enbart för detta ändamål. Jag beslutade mig för att lämna punkt 1 åt sidan så länge och gå vidare till nästa. Jag hade ju senast för några år sen varit i kontakt med en psykolog och kände väl till avdelningen. Jag ringde upp och bad receptionisten att få tala med min tidigare psykolog - hon beklagade och sa att han inte längre var kvar på avdelningen, men kanske hon kunde hjälpa till ändå, vad var mitt ärende? Jag sa rakt ut att jag trodde att jag hade en råtta i hjärnan. Hon sa 'Förlåt?' och jag upprepade. Efter viss tveksamhet föreslog hon en tid hos en psykiater om en vecka. Jag accepterade, tackade så mycket och la på luren.
Jag bestämde mig för att lämna datorn för ett tag och gick ut i vardagsrummet. Pizzakartongen låg fortfarande kvar på samma sätt som förut. De smulor som låg kvar berörde mig inte - trots att de varit del av samma pizza som min råtta hade smugglat sig in genom så var jag säker på att de nu var helt ofarliga. Kanske kunde jag i det ögonblicket ha slängt pizzakartongen, men jag gjorde det inte. Istället tog jag den varsamt och la den i hörnet av rummet, stängde locket och lät den sedan ligga. Även om jag ogillade det så kunde jag inte komma ifrån känslan av att det var något så oerhört betydelsefullt med det som just hänt mig, och därmed också med pizzakartongen som råttan hade färdats i. Det hela måste dokumenteras och bevaras, alla bevis måste lämnas intakta. Efter att ha genomfört denna nästan rituella handling beslöt jag mig för att bege mig till pizzerian för att se om de hade öppnat än. Jag hade hunnit ut i hallen när jag hejdades av det välbekanta krafsandet inne i huvudet - råttan hade vaknat igen.
"Nej, nej, nej..." snyftade jag när den återigen började tugga sig igenom min hjärnsubstans. Det slog mig att jag förmodligen inte kunde leva mycket längre till om detta fortsatte, åtminstone inte utan svåra hjärnskador. Jag sjönk ner på knä och började förtvivlat slå huvudet mot golvet.
"Sluta... sluta... sluta!"
Råttan knaprade obekymrat vidare.
Jag tog upp en sko från golvet och började slå den mot huvudets vänstra sida, där jag visste att råttan befann sig.
"Sluta... ät! Sluta... ät!"
Ingen reaktion. Jag började nu bli fruktansvärt desperat, och jag kunde förmodligen ha skrikit - om jag inte plötsligt hade stoppats av en besynnerlig röst, som plötsligt talade till mig:
Lugn. Var lugn.
Det var som en suggestion som bara föll över mig och omslöt mig från alla håll. Jag kunde inte avgöra varifrån rösten kom, eller ens hur den lät - men jag visste att jag måste lyda. Det var bäst så. Plötsligt kunde jag slappna av i hela kroppen, mer än jag hade gjort på länge. Jag bredde ut mig raklång på golvet och slutade göra något som helst motstånd, bara lyssnade på rösten när den fortsatte:
Allt kommer att bli bra. Allt kommer att bli bra.
På något sätt vågade jag tro att det var sant, och när knaprandet sedan fortsatte så lät jag det bara ske. Där och då kapitulerade jag och det skulle dröja länge innan jag började göra något försök till motstånd igen.