Tyst sitter jag med en cigarett i handen, en cancerpinne som jag vet dödar mig långsamt men jag bryr mig inte!
Jag mår bra.
Ni får inte tro att jag är en rökare nu, jag är INGEN rökare!
Jag sitter med cigaretten mellan fingrarna och drar djupa bloss utan att bry mig om min hälsa och jag kommer göra samma sak igen, har gjort det många gånger förut men jag är INGEN rökare!
En rökare är ett så dåligt ord, jag röker inte ens. Eller jag röker ju men jag ”röker” inte, för jag är INGEN rökare!
Jag mår bra, jag mår bra.
- Hallå är du här? ropar lillebror men jag svarar inte, sitter bara still medan jag tar mitt eget liv.
- Där är du ju, säger han när kommer in, som vanligt en äcklad min men ändå en acceptans för
mina vanor. Jaså du röker, ansiktet verkar föga förvånat.
- Problem? svarar jag drygt. Jag älskar dig lillebruur förlåt, vill jag egentligen säga men min mun formar egna ord.
Det rann utför när han slutade bry dig.
När han slutade kolla sårat och besviket för att sen gå så fort han såg en gnutta rök smita ur mina läppar.
Men jag mår bra.
- Du borde hitta på något att göra, säger han som aldrig lämnar helt i ett försök att låta glad och dölja hur hans hjärta brustit i ännu en bit över min kommentar.
- Jag orkar inte, svarar jag lika drygt som förut. Cancern vet du!
Hans ögon brinner en kort sekund med den gamla ilskan som brukade komma efter sorgen men de slocknar snabbt och fylls av ren besvikelse.
- Du gör som du vill, jag går nu, säger bror och försvinner snabbt ut genom dörren och jag känner att han ännu en gång skall springa, åka eller flyga bort, bort från det helvetet jag skapat åt honom för att sedan återvända med en tröttare min än förra gången.
Jag har en enorm stolthet för min brorsa.
Jag vill att han skall förstå det men röken som fyller mina lungor trycker hårt på mina stämband när den tanken kommer upp, hårdare än vanligt.
Håkan Hellström sjöng det så bra: ”Lillebror bli inte som jag när du blir stor”.
Jag saknar den tiden, tiden med Håkan, Crystal Castles, Lykke Li och alla andra, tiden med second hand affärer och crepe, tiden för att njuta av allt i livet, tiden för det och så mycket mer.
Jag är förtvinad av trötthet, av de små sakerna som alltid finns i min hand.
Men jag är INGEN rökare, har ALDRIG varit en rökare och kommer ALDRIG bli en rökare
… det känns inte längre rätt att säga så, varför känns det inte rätt? Jag har inte gjort något fel!
Jag tänker på lillebrors ögon, hur sorgsna de var, jag kommer ihåg den tiden då de fylldes av förundran och komplimanger, de flödade ur hans mun likt vattnet som rinner i Göta älv.
Då ser jag lappen, vitt papper med stark blyertsskrift, lite otydlig, skakig.
Utan tvekan brorsans och ändå så jävla olik, inkorrekt, inte den stadiga säkra handen som aldrig visade tecken på känslor, inte den kalla konstiga handen som alltid var blå.
Jag åker till Afghanistan idag.
Nu när du läser det här är jag redan på väg och jag planerar inte att återvända utan en svart sopsäck virad runt mig.
Jag saknar min perfekta storasyster.
Jag skulle föredra att bli kremerad, det är allt, ha de!
Det är allt… en ärta av en gammal känsla, begravd i mitten, väcks till liv när jag läser.
Min brorsa som kunde få den snyggaste tjej genom ordens magiska kraft, hans poesis själ, han som kunde förvränga ord till perfektion verkar ha förlorat sin passion och det finns inte något annat svar än att det är mitt fel.
Det är inte cancerns fel, inte cigaretternas heller, jag har endast mig själv att skylla på.