Den här texten är ett stilleben, ett mosaikiskt stilleben av strimmor från mina känslor och fingrar. Det var inte det jag skulle skriva. Förstås. Men mellan varje tugga lägger jag mig ner på golvet och sträcker ut ångesten i magen för att få den att lätta. Givetvis vet jag inte om det är ångest i magen. Det vet ingen, inte ens en teolog, men något är det. Och det lättar faktiskt; som hö när ladugårdsdörren står öppen och regnet piskar därutanför. Piskar vinden i vindkupan. Vindkupan med formen av ett glest saltkar.