Marmorfärgad hy gräddelin strumpa inlindad i bacon som en annan nisse. Trolovad med skägget och skammens kött lindrar vid barbequen. Varför ska vi alltid ha dessa jäkla grillpartyn, fattar ni inte att ingen vill, inte jag, inte hon inte han, inte du, inte ni inte dom! Vi sitter här pliktskyldigast och sippar på vår alkoholfria bål som idioter. Har inte ett jäkla ord att säga varann, tycker inte om varann, skulle eventuellt vilja knulla med dig och dig, men det är också allt. Och inga kyssar på munnen, ditt sviniga äckel, tror du inte jag känner stanken av förruttnelse på långa vägar. Vi kan inte bara sitta tysta, detta är ett jäkla uppror, det är meningen att det ska låta, larma, tjuta, fattar ni! Kom igen då, kan ni släppa flintasteken ur era kariesanfrätta tänder och sjunga med nu rå. Ska vi ta den där biten, we shall overcome, nä, jag bara skämta. Vi får hitta på nått nytt, inget som skrivits kan tydligt sammanfatta min politik, som inte ens är politik, utan snarare livskris, inte mitt liv utan hela jäkla mänskilghetens kris. Nu till det vackra. Könet tittar fram ur brallan, ollonet lite juicig av kåthet. Även jag blir inspirerad av dagstidningarnas kultursidor.

Massgravarna från årtusenden av krig och massaker i lager i den kalla jorden. Mängder av människor försvunna, känslor helt obetydande. Vad händer med oss, med alla känslor, är de av vikt överhuvudtaget? Finns vi verkligen, jag vet inte, inte du eller du. Jaget jaget jaget jaget. Hit och dit, fram och tillbaka, vi anar aldrig slutet men ändå kommer det alltid. Det enda vi kan lita på är slutet, tomheten, mörkret. Att ljuset är, har sina orsaker, annars mörker. Allt är mörker utan liv. Livet lever på lånad tid. Snart släcks ljuset kanske för alltid. Vi vet ingenting. Att man inte blir mer frustrerad än så. Så lätt att sucka över en kopp kaffe, som man allltid gör, nu har vi väl fått nog tycks det, fåglarna fortsätter kvittra i sina buskar, pickar de små smulor som croissangen lämnar när vi frasande tar en tugga på sommarkaféets uteservering i maj. Första solstrålarnas löften lyser på våra nyligen avklädda ben, som stelnar av kylan. Förträng, förträng, förträng. Vi kan inte mer, vi förmår inte förstå. Ta in. Grasp. Cigaretten smakar gott i skymningen på balkongen med sangrian upphälld i stora rödvinsglas från ikea. Jag dricker alltid i mjölkglas, ni vet vad jag menar, pannkakor och mjölk hos den inkompetente fadern, han som jag aldrig kan förlåta, aldrig helt. Låtsas går bra, men om igen bryter hatet fram. Skulden är för stor, han kan aldrig redemn himself.