Existerande i denna symbios av liv och död,
dementorer nalkas och bringar en i nöd.
Modet finns någonstans långt inne,
välbevarat och skyddat av mitt sinne.
men tappat och förglömt,
en låga i en kropp fördömt.
Skuggan tar vid och lugnar mig föga,
den fyller mig med dis som blommas ut i mitt öga.
När du är borta och inte mig kan stärka,
det är då som de passar på att verka.