S edan hans byxor börjat bli väl nötta hade omgivning börjat kasta blickar åt hans håll. Först på byxorna, sedan på hans ansikte och så åter på byxorna. Man kan tänka sig tvenne kategorier av betraktare. De vilka kunde tänka sig att först känna ett lätt förakt, för att efter en stund kanske 'förfalla' till att tycka synd om honom. Så de som chockerades av hans klädval, kanske de satte likhetstecken mellan hans byxor och hans börs. Men så mildrades deras uttryck och känslan av avund slingrades sig in i deras hjärtan. Med vilket mod han bar dessa jeans! Där andra hade byxor med pressveck. För att inte tala om damernas rena stilval.

P å torsdagarna brukade kollegorna samlas en stund efter dagens lektioner. Platsen blev naturligt nog lärarrummet. De hade en sorts knytkalas och tävlade inbördes i tvenne kategorier. Bröd eller bakverk som de i hemmets kök lagt ned tid och planer på. Så den andra kategorien, att ha råd med att gå till något av stadens mer exklusiva bagerier eller konditorier och inköpa vad som fanns att tillgå för dagen.

I nnan det var hans tur att glänsa hade det gissats en smula hit och dit om han skulle ha råd eller ork att verkligen åstadkomman något 'att komma med' som andra inte lyckats åstadkomma före honom. Skulle det bli köpebröd eller hemtovat? Ingen vågade komma med någon riktigt vågad gissning heller. Man ville knappast göra bort sig med att dra för stora växlar på hans möjliga uppfinningsrikedom. Inte heller var någon riktigt nedrig med att försöka tänka sig någonting verkligt simpelt, som en sorts motkraft mot vad de övriga brukade söka prestera.

T ids nog skulle det väl visa sig vad som komma skulle. Att det blivit just torsdagarna berodde huvudsakligen på att skoldagen för eleverna var en timma kortare på fredagarna och alla ville hem så fort som möjligt. På måndagarna kändes det omotiverat att försöka sätta pricken över iet, då helgen just hade avverkats. Torsdagen hade verkat lämplig med tanke på att arbetsveckan snart skulle vara slut.

F röknarna Vadd brukade baka själva och de hade i såväl brödkategorien som bakverksdito aldrig behövt i onödan upprepa sig. De kom ständigt med nya och innovativa överraskningar. Även om en del helt säkert bara vara varianter på ett tema så lyckades de alltid förvåna med nya smaker eller arrangemang. Man kunde lätt tro de hade varit i branschen själva, innan de sadlat om till läraryrket. Så var dock icke fallet.

I nom en vecka förväntades det att han skulle komma med något annat än sina eviga köpeversioner av bröd och bakverk. Han verkade köpa dem billigt för han förevisade aldrig några kvitton, påsar eller askar med namn på var de inköpts. Men man såg på dem att de inte var hemmagjorda. De såg avgjort ut att vara massproducerade. Smakerna brukade inte heller imponera.

R edan förra torsdagen hade lotten fallit på honom. Även om alla utöver den utvalda tog med sig något litet att smaka på, för formens skull. Så var det den som valts ut som skulle stå för huvudnumret. Så hade det alltid varit och det var bara att finna sig och försöka sig på att komma på någonting alldeles extra. Eller i värsta fall söka sig en väg ut ur fullständigt fiasko.

E n viss förväntan spred sig i rummet. Samtidigt med en viss besvikelse. Alla andra var församlade med sina små påsar och paket och han hade själv inte infunnit sig i tid. Klockan var för all del ännu inte mycket. Det fanns ännu tid för en blygsam entré. Plötsligt hördes det ett surrande ljud utanför. Det var inte en bil och ljudet tycktes dessutom komma utifrån. Man började dra sig mot fönstren. Gardinerna som var fördragna drogs ifrån. Det syntes ingenting därute, utöver den gamla vanliga utsikten över skolgården samt parkeringen något längre bort. Sedan såg man en prick på himlen som snabbt växte sig allt större. När helikoptern gick in för landning stod de alla väldigt undrande och såg förvånade ut. Till slut hade den landat och hade slutat snurra, dammet lade sig igen och dörren till hytten öppnades. Ut kom tre vackra flickor i någon slags paraduniform och de höll alla tre var sin tårtbox i händerna. Sedan kom mannen i de slitna byxorna. Bara minutrar senare var de innanför dörren till lärarrummet. Han dirigerade flickorna fram till ett bord där de ställde ned de stora kartongerna. Varpå de avlägsnade sig ut i korridoren. Han vek upp kartongerna och sysslade en smula med dem med ryggen åt sina kollegor. Så vände han sig emot dem med ett bisarrt leende och steg åt sidan. Vad de fick se var detta. Han hade fogat ihop de olika delarna som funnits i kartongerna så de tillsammans visade ett lik av en människa som man på film brukar se liggandes naken på bårhuset. Det var liket av en ung kvinna som blivit torterad och skjuten i bröstet. På en bård av tyg intill stod det en text att läsa.
'Hyllning till alla er så som varande verkliga deckarentusiaster'. Han skrattade åt deras miner och sade med illavarslande röst att under huden, som var av olikfärgade stycken av marsipan fanns en alldeles på tok delikat tårta, som han önskade skulle smaka de hungrande.