Även om jag inte riktigt gillar att man på en poesisajt lägger ut texter som andra ha skrivit så är ämnet av stor vikt och här finns också en möjlighet att nå ut till många människor.

Inte minst till dem som tror sig vara 'ensamma' om att fundera kring självskadebeteende, självmord, destruktivitet samt att de känner apati, maktlöshet att själva göra sina liv meningsfulla.

Det finns människor och organisationer som kämpar för att människor skall få ett mera drägligt liv.

Att fråga människor varför de skadar sig själva, är lättare än att få
några självklara eller entydiga svar.

Det är litet som att fråga ett barn varför det tände eld på en skola.

Ofta nog vet personen själv inte riktigt orsakerna.

Eller rättare sagt, de har känslorna som orsak, det är bara det att de inte har verktygen att sätta ord på alla dessa känslor.

Frustration, besvikelse och maktlöshet att själva styra sina liv är förstås några svar.

Men en del av svaren är vilka krav de ställer på sig själva och vilka krav de tror att andra människor ställer på dem.

Det kan egentligen inte talas FÖR mye om sådana här saker.

Problemet är att detta att tala om saker bara är ett första steg.

Sedan måste det börja hända något också.