Du ber om det igen,
ännu en gång hör jag orden
som till sist blivit dränkta i förakt
och jag kan inte ge dig,
klarar inte att ge dig det du ber om

Kanske kan jag med tiden
förstå,
måhända är förståelse verkligen en dygd
men förlåtelse, min kära, är något helt annat

Om du förnedrar dig tillräckligt,
bara är ihärdig nog i ditt bönande
så veknar jag åter igen
och tar dig i mina armar
som så många gånger förr

Men vissa saker, få som de må vara,
kan inte, får inte, förlåtas

Men du har alltid varit envis
målmedveten bortom synd,
så be mig, älskade, be mig en gång till,

Min förlåtelse vilar i en patron,
be mig ännu en gång och
den är din