Ensam i världen går i den här vägen. Det är så tyst och ingen hör rösten. Det är så svårt att beskriva det som jag känner vid sådana lägen, det ända jag kan säga är att jag inte klarar av det som händer i den platsen.
Hundarna är utsläppta och i mig biter.
Försöker klara av detta men det är så himla svårt för att se det ut fladdrade blodet i mina brun ljusa ögon. Mörkret tog över läget och solen började skämmas över det, solen krigar för att få tillbaka makten som alltid delades i mitten i alla de här underbara dagarna. Var är folket som alltid fyllde platserna?!
Ingen syns, det känns som om jag är ensam med dem blodsugna hundarna, jag springer och blodet bara ifrån mig rinner och bloddoften får hundarna att bli desperata medan jag letar efter den som får mig att vakna från den drömmen, den drömmen som mer och mer närmar sig till verkligheten. Jag skriker och ropar på hjälp, men det känns som att jag gör det i onödan, lamporna tänds och släcks i dem flesta vägarna. Det första gången jag ser lavan som rinner in i alla vägar.
Till sist såg jag en man som vid sådana lägen inte är van, jag skrek o bad honom att ta mig dit han går men han fortsatte sin väg som om han inte hörde. Jag började svimma o blodet som fyllde min kropp började ta slut. Allt mer o mer blir verkligenheten så som nu det sker, ingen anar vad i sådana vägar det händer. Jag sov och när jag vaknade såg jag det jag inte önskade. Jag såg de som nu händer.
Den tiden jag vaknade började jag leta hemma efter föräldrarna men såg inte dem, gick till alla dörrarna och såg de öppnade fönstren, det är så början var egentligen. När jag tittade genom fönstret såg jag en planet som är så stort som hela solsystemet, vet inte hur detta har kunnat bli för allt som jag ser nu är bara en mixa av en dröm med blandning av allt som är skumt./// Sam alkamesi