Sockerslottets Prinsessa går opp i tornets topp,
ser ut över sitt landskap..hon ler..
sämre har hon då sannerligen mått..
hon blåser upp till en ljudlig Fanfar.
Riddarna gör sig redo
för att attackera med sina kärleks pilar av maräng,
då plötsligt.. kommer ösregn
De står och stampar i den sötaste klibbiga sörja
Deras intuition är himla svår att avslöja
hon vet inte riktigt var att börja
De vill alla bli kung
i detta vackra Sockerslott
Sitta på Tron.. i tron..
att de är sista sockret innan strejk.
Vad det inte vet..
är att prinsessa inte är vidare förtjust i bara sött..
hellre både och.. även surt och salt..
i blandningen..hon skymtar där, smaken av allt!
Prinsessan viftade mjukt men bestämt
med sitt gnistrande trollspö
Blundar..andas in...
Snälla..snälla..tänk inte på annan mö!
Hoppandes att "sortin" i klibbig sörja till trots
lätt skulle till Prinsessan Hatt av Kärlek o Ros komma loss.
Vad de inte visste att hon även var en magisk fe
när hon började le.. fick hon alla att se.
Hon kunde fylla det mörkaste rum med magisk gyllene ljus för att få med dem hon älskar, bjöd hon på förtjusande underhållande bus.
Slottets flaggor smattrade ljudligt i vind,
rosig i hyn av ännu varm innerlig kyss på kind.
Så var det nu så att...
Hon hade alltid önskat sig för alla omkring en glad melodi
för henne att fyllas med sång och lycka däri.
Olycka..olycka..vad skulle nu de andra vackra baka..
alltid mån om att ingen skulle lycko kaka sakna.
När hon så spred de tindrande glittret från väst till öst..
en världsvid cirkel för tröst.. inkom ännu en analkande höst..
Från himmel lät hon på ängen mandel falla,
lite söt marsipan kunde nog trösta alla de andra
I luften virvlade tunna..tunna seglande mandelspån.
Runt slottet fanns den ljumma chocklad fyllda ån
Ros labyrinten utanför det kanderade lusthuset "den kvarstående florerade snölyktan"deras vägledning så att inget hjärta blivit förfruset
Nu hade den smyckats med lampor av de gladaste färger på jord.
Lukten av Kanderade äpplen lika underbar
som skogens ljuvliga doft efter regn.
likaså smaken av det oemotsåndliga utanför på äng.
Här skulle det, jagas..lekas..ätas i fröjd..tills var och en var nöjd.
Det var rustat för århundrades fest.. vid kommande kväll..
men plötsligt kändes den starka, men mjuka rösten gäll.
Prinsessan fick en rysning och stod orörlig och still.
( tänkte..ja vad är det jag vill..)
Vid en spricka i sockerslottets mur, långt ner eller upp kom en ekande viskning

- Du..du..du.. vet inte hur..hur..hur..


Denna gång rös hon ända in i skelettet
Varför viskade någon på detta sättet
Någonstans fanns ett troll som skulle spela i Moll.
gång på gång påpeka, hur hon som Prinsessa inte hade koll.




Någonstans i vindlande trappor.. skulle hon..
behöva ta trollets båda händer så deras totalt olika dofter kom av sig på varandra, värma dem med gammal kärlek och säga

- Du vet hur!!
- Jag vet hur!!

Trollet visste inte bättre.. Hon visste..trollet var så kall..hon var så varm..
Trollet ville väl.. alltid väl.. men hittade till trots inga skäl.
Det enda hon ville nu, var att värma trollet.
Så att trollet med glädje! Hoppandes med svansen emellan benen.. kunde bege sig tillbaka till skogen, där ingen människa har varit på tusen år..

Hon hade ju Smaken av allt.. framför sig.