Jag har en kollega som säger att han är kristen.

Han ”tror på Gud och på Jesus”. Men han tror inte på bibeln. Han är påläst. Välutbildad. Han vet att berättelserna i bibeln är högst legendariska och mytologiska.

Han kallar bibeln för en sagobok.

What the schmöck?

Nej, jag är inte förvånad. Det här är typiskt, det har hänt mig flera gånger. Jag pratar med personer som säger att de är kristna och så visar det sig att de inte tror på det som står i bibeln. Ett dugg. De bryr sig inte om att diskutera den historiska Jesus. De bryr sig inte om att diskutera Guds existens. Inga historiska faktauppgifter kan skaka den här tron, ingen insikt kring kosmos och dess ursprung. Den här tron undviker varje konfrontation med fakta.

Den här tron är fullt verklighetsanpassad.

Alltså.

Jag klagar inte. Folk kan tro på det här sättet om de vill. Jag vill bara säga till de här personerna – att ni sabbar min ateism! Jag satt i fikarummet idag och pratade med min kristna kollega. I en timme. Och vi var attans aldrig oense.

Utom just i frågan om vad ”tro” betyder.

Vad ni har gjort med er tro… är att ni har skiljt den från den bokstavliga tron. Ni har lagt dogmerna åt sidan och behålligt det som ni uppfattar som kristendomens kärna. Kärnan är kärlek och liv. Det goda. Ni struntar i gamla trossatser om de inte passar ihop med den här kärnan. Eller hur?

Vad jag försöker säga är: den här kärnan är inte en lögn. Kärlek och liv. Det goda. Dessa saker vill man inte släppa taget om. Men dessa saker är inte beroende av kristendomen. Kom igen.

Kom igen. Kom igen. Kom igen.

Ni håller fast vid det goda och ni håller fast vid Jesus. Ni pratar om det här som om det vore frågan om samma sak. Som om ni skulle förlora det goda om ni släppte taget om Jesus.

Har jag fel?

Jag tror inte det.