Låste jag dörren? Gjorde jag verkligen det? Den sista tiden hade hon varit så frånvarande och tankarna vandrade alltid sina egna vägar.
Tjockdimman låg som ett bomullstäcke över vattnet.
Visst var det finare här förr? Och inte så kallt. Som nu? Fukten på bänken hade trängt sin in i jeansen. Maria rös ofrivilligt till.
Buskarna nere vid stranden hade fått växa som de ville de senaste åren. Och nu såg man inte längre huset nerifrån vattnet.
Den där sommaren. Jo, det var finare då. Och annorlunda. Vi pratade med varandra då. Ja...och så låg vi med varandra. Hon strök med vänsterhanden över en skrovlig bänkbräda. Små blåa färgflagor fastnade på handflatan och andra seglade ner på backen.
På den här bänken. Nymålad och blå. Vi älskade här på bänken och jag hade blåfärg på rumpan i flera veckor efteråt. Och jag var vacker. Kalle var vacker. Och det var alltid sol då. Och varmt. Fan!
Maria sträckte sig efter handväskan och letade efter cigarettpaketet. Så kom hon på sig själv. Hon hade slutat röka för tre månader sen. Kalle och barnen hade tjatat på henne så länge hon kunde minnas och så hade hon slutat nu. Nu när allting redan var för sent. Fan!
Jag är ensam, tänkte hon och kände sig plötsligt tvungen att säga det högt. ”Jag är ensam. Jag...är ensam. Jag är...ensam. JAG ÄR ENSAM!”. Nu skrek hon.
Hennes ord ekade över sjön och ett par gäss lyfte från vassen borta vid Johanssons brygga och försvann in i dimman.
Det kändes lite bättre nu. Om än uppgivet. Vart tog vi egentligen vägen? Kalle? Jag? Barnen? Barnen. De har klarat sig själva i många år nu. Men inte vi. Inte Kalle. Inte jag.
Hon sträckte sig efter väskan igen. Lakrits. Vill ha lakrits. Får jag inte röka så. Hon hittade godispåsen längst ner i handväskan och fick fram ett par bitar lakritskonfekt.
Kokos och lakrits. Hon skulle kunna leva på kokos och lakrits. Varje dag. Hade hon ett val så hade hon kunnat sitta på den där bänken hela hösten och hela vintern och bara äta kokos och lakrits. Hon skulle vara helt översnöad, men Maria tänkte att det inte skulle göra någonting. För hon hade kokos och lakrits.
Vad kallt det är. Nu frös hon på riktigt. Men hon reste inte på sig. Reste hon på sig så visste hon att hon aldrig mer skulle sätta sig igen. En liten stund till.
När blev det så här kallt? Det var ju så varmt igår. Eller var det i förra veckan? Eller var det veckan innan det? När hon blev skrämd av den där älgen som stått och tittat på henne genom vardagsrumsfönstret. Overkligt.
Men det var för nästan tre veckor sedan och då var det september.
Hon mindes inte att september någonsin hade varit så varm som i år. Men hon hade inte varit nere vid bryggan en enda gång. Inte förrän nu. Och nu var det snart mitten av oktober.
”The first cut is the deepest...” mobilen ringde från Marias handväska.

Mamma. Orkar inte svara. Vad ska jag säga? Hej! Jo, det är jättebra. Banen är aldrig hemma och Kalle och jag har inte sagt mer än godmorgon och godnatt till varandra de senaste fyra månaderna. Men annars är det jättebra, hur är det med dig?
Det är ingen idé. Maria klickade bort sin mamma.
Och så tänkte hon på lappen. Lappen. Hon tvingade bort tanken ur huvudet.
Hon klappade ömsint om bänken igen. Hon älskade den här bänken. Undrar om barnen minns? Sommarkvällarna. Solnedgång och mysglöd i eldplatsen. Jag och barnen. Och Astrid Lindgren. Barnen älskade Astrid Lindgren då! Vad var det Olle brukade säga? Snälla mamma, läs om Mamgijama! Han sa alltid fel. Mamgijama. Nangijala.
Undrar om det finns? På riktigt?

Men mest av allt ville hon bara sova. Hon var så trött.
Så tänkte hon på lappen igen. Och Kalle.
Undrar om han förstår. Men han älskade ju Moberg.
Lappen. Precis som Moberg.
”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda”.