Karim Karim Karim.

viskande namn ut mot höstmörket. Glamosörs New York drömmar i kubik och så min längtat att allt som oftast befinna mig någon annan stans.

vi skrattar,

i kapp,

i pratar,

som barn,

vi lever,

som de vi är.

Folk frågar dagligen om livet och dess innebörd, vad du planerar att göra av din tid efter detta och hur du vill ta ned din dröm på jorden.

Jag stirrar på reklam skyltar om andra liv, bortom denna oceanen och så slår jag upp facit och förbannar mig själv och min ovilja att lära mig alla primtal under 50.

Lärare höjer osynliga fingrar mot mina stängda ögonlock, och säger och berättare saker om

Hur Det Faktiskt Fungerar Här I Världen

jomen tack, fint att få veta det.

Jag trampar samma asfalterade cykelväg varje morgon på min blåa cykel för att komma till samma plats och få ytterligare lite visdom inskjuten bland mina poesidrömmar, politiktankar och – undrar vad det blir till lunch hoppad det blir
något gott- grubblerier.

Jag kallar ofta mig själv en massa olika saker, försöker jämt att sätta ord på den jag är. Som för att det skulle bli lättare att förstå det ingen någonsin förstått eller kommer förstå då. det jag inte ens vet vad det är jag ska förstå.

i en värld av förvirring och svenska höstmoln skrattar jag och pluggar jag och skriver jag. försöker jag leva i.

ibland är det som att ta ett steg genom ett regnmoln, jag känner fukten och kylan redan innan jag faller igenom och landar sen raklång på rygg, med bara den grå himlen som prataskitomlivet vän.

och ibland är det bara tvärt om. måndagen som är lite mer än namnet bara. tisdagen som betyder mer än en dag närmare fredag. onsdag, den jag skrattade mycket. alla dessa dagar jag satte i bestämt form och mindes lite mer.

nu är det klockan mer än vad den borde vara, jag har både fallit genom moln och satt bestämt artikel på den 19 september tvåtusenelva och jag borde sluta ögonen och blunda hårt.

för vi överlever.

överlever alltid.

Karim, Karim. God natt även du.