Din nacke håller mig vaken i en konstig värld
där kullersten lägger sig som eiffeltorn över framkomligheten
jag är inte så härdad som stadens alla hjärtan
jag har vadderat försiktigt med moln så att hjärtslag blir dovslag och
med vingslag svävar jag över natthimlen
för det är om natten din nacke håller mig vaken

Ropen blir som en ekokod mellan alla dalgångar i våra stämband
och under ögonlocken bildas floder

Mina ögonfransar plockas sönder som prästkragar
för de förmultnar av torkade korn av tårar som river sönder ögonlocken
och med ett svart paraply sitter John Blund på sängkanten och beklagar sig över att
vi aldrig tycks somna

Jag ljuger och säger att det är stadens fel att nätterna blivit långa
att molnen var som en räddning
från att slå ut allt i en inre kollision

Jag ljuger och säger att mitt hjärta inte slår
men hur ska jag hindra molnen från att bli åskskurar
från att kollidera med de fyrahundrafemtiosex andra natt-tankar
för det är om natten din nacke håller mig vaken