Ibland sätter jag mig på sidan av vägen och bara tittar, utan att tänka.
Känner lukten av naturen, av höstlöven. Jag känner mig nöjd med livet.
Det känns som att inget någonsin har varit fel, att jag alltid mått så här bra.
När tiden står stilla, och jag inte bryr mig ett dugg om vad som händer runt omkring. Jag andas, och jag önskar att det alltid kunde vara så här.

Men det känns inte alltid likadant, jag mår inte alltid lika bra.
Jag kan inte andas, ur min mun kommer inga ord. Mina tankar snurrar, jag får inte ordning på någonting. Människan framför mig försöker starta en konversation,
jag snubblar på orden. Och jag svarar kort. Jag börjar få panik, varför kan jag inte prata? Tycker människan framför mig att jag är konstig nu, att jag är dryg? Eller nonchalant? Jag vill bara säga någonting. Jag vill lära känna, men jag kan inte. Jag får äntligen ur mig någonting, jag ursäktar mig och säger att jag har bråttom. Går fort därifrån. Andas igen.