Jag, en småfull diktare sitter på kammaren och skriver dessa rader. I rusets avslöjande puls kan jag inte värja mig, längtans famntag får mig att tappa andan, men av skälvande rädsla stannar jag kvar.

Jag, likt ängens skygga dimma, flyr snabbt från gryningsljuset. Men om jag stiger ur mitt skal och tittar ut, möter du mig då, finns du där för mig ?
Jag är rädd att du vänder mig ryggen, går och aldrig kommer åter. Gör du det kommer jag i höstens sista dimma vissna ner och dö.

Min tro allra minst, mitt mod inget alls. Kom snälla och håll mig nära för mitt hjärta går i kras. Lägg ensamhetens pussel och gör mig hel. Blås mod i mitt tomma skal.

Ska jag vandra tusen mil för att nå dig, tro mig jag kommer. Vill du ha något av mig, vänta och du får det. Du är hel men jag är ännu i fallna bitar. Att laga och läka tar sin tid, men jag känner ingen smärta när du går brevid.

Blir du kvar, kärlekens andetag, skingras höstens sista dimma och du, jag tror vi får en solskensdag.