bussen är fylld av vanliga människor.
vanliga människor påväg till ännu en vanlig station.
och mitt bland dem, i hopen, där står jag.

mitt ansikte blossar som om;
livet självt skulle generat mig.

även staden är fylld av vanliga människor.
vanliga människor påväg mot ännu ett vanligt möte.
och precis där delas de, av en vind, det är jag.

rocken fladdrar bakom mig;
likt en mörkrets skugga.

dagen är fylld av vanliga människor.
vanliga människor påväg mot ännu en dag och ett år.
och under ytan finns alla de andra, känslorna, de är jag.

undertryckta känslor klär hela min varelse;
tiden är knapp.