Barnet: Jag är rädd.

Mamman: För vaddå?

Barnet: Allt.

Mamman: Om du säger så där är det ingen som förstår vad du menar. Och om ingen förstår vad du menar kommer ingen att lyssna på dig. Och då är allt förstört och alla måste gå och lägga sig.

Barnet: Nej! Inte gå och lägga mig!

Mamman: Då får du sluta prata så otydligt.

Barnet: Jag lovar.

Mamman: Är du rädd för mig?

Barnet: Ibland.

Mamman: Det får du inte vara.

Barnet: Hur slutar man?

Mamman: Man bara slutar.

Barnet: Men om jag inte kan?

Mamman: Du kan. Förstår du inte att jag bli ledsen när du säger så där?

Barnet: Förlåt.

Mamman: Det är ju verkligen inte roligt när man försöker vara snäll och
omtänksam och världens bästa mamma…

Barnet: Förlåt!

Mamman: …och tar hand om dig och ser till att allt är bra och gosar…

Barnet: FÖRLÅT!

Mamman: …OCH MYSER OCH LEKER OCH KÖPER MAT OCH…

Barnet: FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT!

Mamman: SLUTA SKRIKA! Och sluta se så rädd ut. Hallå? Lyssnar du på mig? HALLÅ? Vad är du rädd för?

Barnet: Ingenting! Jag lovar!

Mamman: Men älskling, jag ser ju att du ljuger. Ljuger du?

Barnet: Ja.

Mamman: Men man får inte ljuga!

Barnet: Okej.

Mamman: Får jag inte en kram?

Barnet: Nej.

Mamman: Men vi har ju bråkat.

Barnet: Nej.

Mamman: Vill du inte ha en kram?

Barnet: Nej.

Mamman: Men jag är ju världens bästa mamma. Kommer du ihåg? Älskling?

Barnet: Mamma, man får inte ljuga.

Mamman: Men sluta nu! Ge mig en kram, älskling!

Barnet: Nu är jag inte rädd för dig längre. Varför blev du tyst? Varför svarar du
inte? Är du stum?

Mamman: Nej.

Barnet: Det är oartigt att inte svara när jag frågar. Vad är det för fel på dig?

Mamman: Jag är rädd.

Barnet: För vaddå?

Mamman: Allt.