Det finns dagar då man bara vill gå och lägga sig igen, man önskar att man aldrig stigit upp. Dagar då allt går fel och ingenting blir som det ska. Dagar då allt är färgat i grått och man tror att världen aldrig kommer att färgas igen.
Det här var inte en sån dag.
Jayron var ovanligt lycklig, han visste inte varför, men allt kändes rätt. Det var sommar, solen sken och fåglarna kvittrade. Blommorna stod i full blom och doftade underbart. Jayron skuttade en bit framför dem andra medans han visslade en glad sommarmelodi. Han stannade och blockade en gul blomma med spretande blad, skuttade bort till de andra och satte fast den i Corolinas hår. Sen drog han med henne i en vild dans på den äng dem för närvarande gick på, medans de andra plockade blommor som dem kastade på dem, en ko råmade i fjärran. När dem inte orkade dansa längre sjönk Jayron ner under ett träd och bara luktade på blommorna.
Sedan slog han några kullebyttor och fortsatte därefter skutta framåt, men ganska snart började han snurra, runt, runt, runt, han var lycklig och det var inget fel i det.
Han blundade och lade sig ner. Det kändes som om han flög uppe bland molnen. Han började fantisera om att han låg uppe på ett moln och kollade ner på jorden. Det kändes ulligt och underbart.
När han öppnade ögon snurrade hela världen och blev till ett virrvarr av underbara färger. Jayron började smågnola en sommarmelodi:
”Nu är det sommar nu är det sol,
Nu är det koskit i hagen.”
Han låg kvar och nynnade en stund innan han i ett plötsligt lyckorus började rulla, detta sysslade han med ett tag, medans de andra roade sig med att hoppa över honom. När han efter ett litet tag reste sig upp så hade han gräsfläckar över hela sig och blommor hade fastnat i håret, men han var lika glad för det. Så han tog ett stadigt tag i Corolinas höfter och började ännu en dans, men denna var mer hoppig, Corolina skrattade, Jayron log, allt var mer underbart än någon kunde tro. Solens strålar lekte över deras hår och fick Corolinas att lysa som guld. Jayron fick en knäpp och slet av sig skjortan han hade på sig, Sen tjöt han som en tok mot solen, ungefär som en varulv skulle kunna tänkas göra mot månen.
Sedan skuttade han vidare över ängen visslandes på en sång han precis kommit på och med ett stor leende som gick från öra till öra