Jag kan bara hålla med
den första sorgen är förstås
den att tvingas ut i ljuset

från ett varmt och ombonat
om än en smula mörkt ställe
ut i en otrygg värld

full av stirrande ansikten
tacka f(röke)n för att man ger hals
så fort man bara kan

om man bara kan.
Sådär en arton år senare
är man förstås glad

över att faktiskt leva
och om möjligt
(även) ha hälsan.