Jag var tretton år på den tiden. Vi hade varit och hälsat på hos släktingar under dagen, mina föräldrar och jag. Min farbror insisterade på att visa oss familjegraven på den lilla kyrkogården som låg undangömd - liksom vilsegången - ute på en äng i närheten av hans bondgård. Släktens gravlott var stor så stor att den räckte till fem gravar sida vid sida.

Runt alltsammans löpte en marmorfris och vid huvudändan stod en stor gravsten med alla namnen på det döda inmejslade. Namnen gick så så långt tillbaka som till förra århundradet och vart och ett följdes av födelse- och dödsatum. För sådana personer som jag, oförmögna att räkna stod också åldern på varje människa utsatt: Johan Anderson. Född 5 mars 1898. Död 10 maj 1962 vid 64 års ålder Medan jag stod där vid de döda kropparnas hemvist tänkte jag plötsligt: det ligger människor under jorden här. Människor som som var besläktade med mig.

Jag såg framför mig bilden av en lång rad döda kroppar, en lång rad lik som bredde ut sig bakom mig, sträckte sig bakåt långt tillbaka i tiden. Och bortom dem ännu flera: människor som jag inte kände till men som alla tillhörde detta långa led av Andersonsöner. Jag fnittrade Alla de andra var ju mycket högtidliga och min mor stirrade ilsket på mig. Hon trodde jag skulle skämma ut henne. Men jag fnittrade inte för att jag tyckte någonting var roligt, utan för att jag plötsligt hade slagits av tidens evinnerlighet. Evinnerlighetens tid fylldes inte av minuter och timmar och dagar och år: den fylldes av människorm människors liv, det ena efter det andra, i alla riktningar. Hundratals och tusentals och miljontals liv. De sträckte sig inte bara bakåt i tiden utan också [tvärsöver], [raktigenom] tiden, liksom de sträckte sig framåt. Tid i alla riktningar, tid över hela världen, i evigheters evighet, markerad av människoliv.

Jag började fnittra för att det blev för mycket för mig: alla denna tid, alla dessa människor. Jag kunde inte fatta det förnuftsmässigt. Men jag visste att det var så. Att människorna fanns där. Att det hela var sant och riktigt. Jag kunde [känna] det. Jag gav mig ut på strövtåg bland de andra gravarna för jag kunde inte stå still längre. Och jag kunde inte låta bli att titta på gravstenarna. En del av dem stod lutade på trekvart, såg rent komiskt ut, som om det höll på att rasa samman i slow motion, vilket det ju också, förstås gjorde. Några var så gamla och förstörda av erosion att jag inte kunde tyda namnen och datumen. Andra verkade på något vis så självbelåtna i alla sin prydliga omvård.Jag läste alla namn och datum och åldrar och tänkte hela tiden: varenda en av de här människorna måste ha levat och måste ha känt som jag en gång.

De fanns inne i sig själva, precis som jag finns inne i mig själv nu, och de blickade ut ur sina jag och såg hur andra människor blickade ut ur sina jag och deras blickar möttes. Men sedan kom en dag när de inte längre fanns inne i sig själva. De var döda. Är det det [död] innebär? Att man inte finns i sin kropp? Vissa saker och ting vet man, men man vet dem ändå inte. De innebär inte något verkligt för en. Innan den där dagen visste jag ju att människor dog. Men nu - för första gången - visste jag helt plötsligt, visste så att jag kände det. Att detta med att inte finnas inom sitt eget jag skulle komma att hända mig också en dag - det skulle kunna hända när som helst.

Jag vaknade upp ur denna visshet genom det att mina föräldrar pratade och skrattade åt minnen av släktingar som låg jordade i familjegraven. Ja, jag anslöt mig till dem och försökte instämma i deras skratt. Försökte vara en i familjen igen.