Tätt vävda trådar och ett tjockt foder av mjuk ull omslöt henne, huvan lämnade ett litet fönster och hon tog rejäla kliv i de tunga, robusta kängorna. Idag var det kallt, tyst och stilla. Det knarrade, vilade och stack. Här var en till synes öde plats trots diverse mänskliga avtryck i form av en elledning, en väg som plogats och en postlåda med en dagstidning som osade trycksvärta. Hon klev framåt och stretade på i en värld av bistert motstånd.

När hon någon gång ibland träffade en annan människa brukade mötet lämna henne med en dov känsla i magtrakten. Något rubbades, hon längtade hem till sitt. Där var hennes egna, hennes möjlighet för att möta och andas sina dagar och nätter.

Ibland kom dagar då det smög sig på, det där som hotade och lurpassade utanför hennes dörrar. Det var dessa dagar som hon såg med klarhet att hennes gränser var otillräckliga. Hon klarade inte av att värja sig, hålla sig på spåret, ville helst protestera men kände sig maktlös och orkade inte. Hon visste inte hur hon skulle göra. Om hon visste det skulle hon sträcka sig ut och möta någon annans blick med sin egen.

När hon beblandade sig med luften kunde hon stiga in i dunklet, där stod tiden still och tanken tilläts ta omvägar till berg, trädtoppar och hisnande höjder. Hennes vingar bar henne, hon kunde ta sig högt, högst upp och titta ner från en trygg och lugn plats. Därifrån fick hon perspektiv och en lättnad levde om inom henne, det var värt det.

Sedan kunde hon vakna på natten och lyssna på tystnaden som fanns där, avvaktande och frågande. Då tog hon emot tomheten där tankar fick ett utrymme för att finnas och hon vågade fråga sig själv, utmana sina dagar av ensamhet. Känna på den inre källan av djup och ordlös botten där det som inte sagts vilade, det som borde sägas.

Då, när hon låg där i mörkret, osynlig och upptagen av det mörka och kompakta snåret av svart luft, vågade hon smaka på det främmande inombords. Hon lät det få vara där en stund eftersom värmen fanns där under täcket och månljuset som strilade in genom gardinen gav henne en trygghet.
Tryggheten fick gärna gro hos henne, hon önskade det av hela sitt hjärta.

Men hon visste att det tog tid. Hon blundade och somnade om, vaggades och värmdes. Långsamt tinade det bottenfrusna och rörde sig upp.