Elden höll hon vid liv bakom det sotiga glaset. Lågorna sprakade med fräsande och knastriga utfall. Spjället var nästan helt stängt, lagom med syre för att hålla den livgivna elden. Värmen spred sig, en kompakt och skoningslös värme. Hon borstade bort torkade knoppar och små löv med ihärdiga, svepande och automatiska drag över duken.

Det knarrade som alltid från tofflornas sula och köksskåpens gångjärn. Hon värmde sitt gröna te och tog fram bröd, smör, ost. Hon stekte ett ägg och den flottiga, krispiga ytan smakade lent i munnen. Hon var faktiskt hungrig, det var länge sen hon åt sist, dagen hade varit tidlös och hon hade inte känt efter.

Idag hade hon tillåtit sig att göra precis det hon kände för. Från hennes hus gick en stig, den slingrade sig in i bland träd och djup skog. Trädens grenar sträckte sig mot henne, spretigt och ihärdigt som om de ville omfamna henne och fånga upp henne till sitt. Hon kände det nämligen så, här fanns hennes källa där hon fyllde på sig själv.

Stigen bar henne fram, hon stannade till vid en öppning vid en höjd. Blickade ut över trädtoppar och satte sig ner där en stund. Hon vilade blicken och då kunde hon efter en stund se hur träden nästan obemärkt rörde på sig, stillsamt, som egna individer, tänkte hon.

Hon fortsatte och hamnade där det var djupare och mörkare. Det luktade fukt och blöt jord. Hon klafsade på trots att stigen tagit slut. Hamnade mitt i en oas av det främmande och dunkla. Hon hade inte varit här förut och det gjorde henne ivrig att fortsätta. Stigen tog slut och hon letade sig fram där det var framkomligt. Hon kom att tänka på skogens konung och hans familj, de kanske höll till här i närheten, i sitt rike. Det gjorde henne orädd att tänka på det, att egentligen visste ingen om att hon var här. Ingen annan hade någon aning om var hon var just nu.

Hon började ana en älgfamilj bland träden. En stor krona rörde sig därborta, något stort och brunt höjde sig i dunklet. En liten älgkalv vilade kanske där vid sin mors varma kropp. Det ångade ur näsborrarna och ögonen blickade nyfiket och forskande. Älgmodern fanns där hos sin kalv mest hela tiden, puffade och uppmuntrade med oändlig kärlek. Hon kände sig som en osynlig besökare och fantiserade om att kunna bygga sig ett eget bo här, med värme och mjuk mossa trots det kalla, blöta.

När hennes steg vände visste hon att det var dags att gå tillbaka. Träden vyssjade henne fram och hon frös lite nu, det började mörkna.

Väl hemma hade hon som sagt gjort sin smörgås och värmt sitt gröna te. Det stekta ägget var varmt och flottigt, äggulan mjuk och rinnig.