I grund och botten tror jag att det handlar om tre saker – revansch, sökande och bekräftelse.

Revansch för den där barndomsevigheten, fylld av misstro, hån och slag. Där ingen, och kanske inte ens jag själv, trodde att jag någonsin skulle bli något. En revansch för de otaliga timmarna hos talpedagogen och specialläraren i svenska.

Sökandet, det där eviga, efter det som betyder något. Att genom orden försöka definiera mig själv och min omvärld. Att hitta nya sammanhang, världar och verkligheter.

Bekräftelsen, ett bevis på att jag är någon – att jag var någon. Jag skriver, därför är jag. Jag skrev, därför var jag. Jag finns. Jag fanns.