Förunderligt strömmar tiden

Instängd i orkanens öga
ser jag livet
hastigt
flimra förbi
i sin obripbarhet

Famlande vill jag
hitta ut
i vårens stilla ljus

där allt är självklart
enkelt
där människorna skrattar nöjt

Varför blåser det så
där jag står?

Jag stannar
kämpar
kämpar och faller

tillåter mig falla till slut

Då mojnar vinden
jag kan njuta av stillheten

kramar barnet
som nu är gammalt

finner att människorna
i solen
har väntat på mig