Systrabråk

Fröken Paradoxal och Syster hade bråkat. Fröken Paradoxal hade fått ett rejält blåmärke, ett bitmärke som gjorde fruktansvärt ont. Smärtan spred sig ned i axeln och tårarna bara sprutade, verkligen sprutade.
Syster hade försökt att låsa överlåset, att låsa in Fröken Paradoxal. Det ultimata straffet, det visste Syster. Syster hade gjort sådant tidigare, men då av misstag. Det hade utlöst ett panikanfall, Fröken Paradoxal hade gråtit hysteriskt och mått väldigt väldigt dåligt. Hennes dåvarande pojkvän från en annan planet hade låst upp dörren, släppt henne fri, lindrat ångesten lite. Inte mycket men lite. Ångest var något Fröken Paradoxal verkligen inte stod ut med. Det gjorde henne rastlös, trött, svårhanterlig och jobbig. Hon orkade verkligen inte med ångesten.
Denna pers hade utlöst fullskaliga självmordstankar, ångest och kaos. Hon orkade inte. Tankarna flydde till St. Görans sjukhus, till psykakuten. Just nu kändes det som något lämpligt. Fröken Paradoxal orkade inte må som hon mådde. Hon orkade verkligen inte. Allt gjorde så fruktansvärt ont.
Varför var Syster så elak och sur och grinig mot Fröken Paradoxal? Varför behandlade hon henne som om hon inte var värd något alls? Varför var Fröken Paradoxal så känslig? Varför kunde hon inte andas? Varför kunde hon inte ta det lugnt? Varför gick allt åt helvete? Varför mådde hon så himla kasst? Hon hade inte gjort något för att förtjäna detta helvete…
Fröken Paradoxal hade krävt av mor att antingen skulle hon kasta ut Syster, såsom hon tidigare gjort med Fröken Paradoxal, vilket orsakat extrem rotlöshet och känslan av att aldrig vara trygg, eller att trolla fram en egen lägenhet till Fröken Paradoxal. Att bo hos Pappa Perfekt var liksom inte ett alternativ. Inte den här gången. Hon orkade inte det, det var för krävande. Hon orkade knappt andas, hur skulle hon orka med styvsyskonens utfrysning? De talade aldrig med henne, de undvek henne… Hon orkade inte. Än mindre än hon orkade med sitt egna lynniga sinne, orkade hon med andras lynnighet. Därför skulle Pappa Perfekts hustru göra henne illa, igen. Hon orkade inte. Hon ville bara få vara ifred. Få andas ut. Få lugn och ro.

Mor tog Systers sida. Sa att hon inte kunde flytta på någon av dem. Att hon inte tänkte ringa och prata med någon som kunde får Fröken Paradoxal till ett alternativt boende.
Fröken Paradoxal funderade på om hon skulle få soc. inblandad i Systers fall. Hon orkade inte mer. Det var inte meningen att någon skulle vara så påfrestande för omgivningen som syster var. Fröken Paradoxal var obotligt trött på det här.
Pappa Perfekt och Mor hade ju kontaktat soc. å hennes vägnar för mindre. De kände att de inte kunde hantera situationen. De kunde inte kontrollera situationen den här gången heller. Varför kontaktade de inte soc. nu då? De sa alltid åt Fröken Paradoxal att skaffa hjälp, varför gjorde de inte det samma för Syster? Nej, Syster var ju Mors lilla ängel. Henne var det ju inget fel på. Det var bara Fröken Paradoxal som var till besvär. Fröken Paradoxal var bara till besvär och inget annat.

Fröken Paradoxal satt i sitt rum och lyssnade på Brian Molko sjungandes om Johnny och Mary, sedan 36 grader och alla andra låtar Riske tyckte att hon skulle lyssna på. Placebo var ett bra band. De var lugnande på något sätt. Kanske kunde de hålla henne så pass lugn att hon inte skulle leka allt för mycket med de vassa föremålen hon förvarade till ångestnätter.
Å andra sidan gjorde hennes nya, lilaturkosa kapslar med det vita, serotoninhöjande pulvret, henne väldet trött. Det var skönt. Det minskade behovet av sömnpiller. Hon vaknade fortfarande mitt i natten, gråtandes och med ångest rivande i bröstet, men insomningen var inte längre ett problemområde. Det var skönt. Det kanske kunde innebära att hon kunde få byta från bensoderivatet till något mindre beroendeframkallande. Något som kanske inte var så elakt. Å andra sidan, i somras när hon hade ätit Semjazas Propavan hade hon fortfarande vaknat, trots maxdos. De andra pillren, de som hennes vitrock hade skrivit ut, ett annat bensoderivat, hade varit utmärkta som insomningstabletter…. Men värdelösa i längden. Då hade hon inte sovit alls. Hon hade varit vaken medan Pingvinen sov och vaken medan Pingvinen var vaken. En plågsam vakenhet. Hon ville inte tillbaka dit. Aldrig igen. Det var jobbigt nog som det var.

Fröken Paradoxal undrade om hon var hemsk och elak när hon hatade sin syster så. Hon undrade om det var meningen att man skulle behöva tassa på tå kring sin syster, för att inte bli blåslagen. Undrade om det var meningen att föräldrar skulle behandla sina barn så annorlunda. Undrade hela tiden om allt var hennes fel.
Nej, hon undrade inte om allt var hennes fel, hon visste att det var så. Hon måste straffas och straffet den här gången fick vara att inte få mer än en hel tallrik mat om dagen, sammanlagt.