du växt i mitt huvud
till oanade proportioner
till verkligheten
du aldrig kan leva upp till

du ger en bit av dig själv
resten fyller jag i
dyrkan av en liten pusselbit
så många påhitt jag levt på

formar dig till vad jag vill
byggs upp ju mindre du finns till
en status av gamla minnen
upplevda redan levda

bleknar till vackra illusioner
om den perfekta människan
hyllad av mig
så länge jag inte känner dig