När sista lampan har släckts i huset, och det är dags att bege sig av.. Det är då varje vital del av mig skriker efter dig & närheten. Det är då jag hatar att komma hem till tystnaden, ensamheten. Men ibland behöver jag den, ensamheten och tystnaden alltså, känslan när kroppen på automatik skriker efter dig, men nöjer sig med att bara längta och veta, att vi snart träffas igen - då älskar jag det. Men idag behöver jag det inte.

Det är sjukt egentligen, hur man kan vara så jävla banalt otillfredsställd i en tillvaro som denna, som är så jävla simpel, ren, kravlös, ordagrann och dramalös. Fan.. för en gångs skull önskar jag att du kunde skrika på mig. Slå till mig! Tjata på mig! Hata mig lite! Ta i mig! Tilltala mig aggressivt och vara riktigt rå. Det skulle vara fint. Det irriterar mig så sjukt mycket när du inte erkänner de fel jag gör, och du tacksamt bara tar emot. Ont gör det. Känner du det inte?! Vi förblöder. Jag antar att jag ibland bara vill känna mig

lite mer levande.

Lite mer verklig.

Lite mer hatad.

Gnistan du tänder inom mig när du så sexigt ler mot mig. Det är då jag inser - hur jävla mycket jag faktiskt tycker om dig. Tanken av ett liv utan dig, skrämmer skiten ur mig. Om du ska flå mig levande, snälla gör det med kraft, fysiskt.
Släck ljuset och låt ensamheten & tystnaden då omfamna mig,

för alltid.