Ibland är jag så långt bort från mina kompisar, långt från allt. Som när man kollar i en kikare från andra hålet och allt är pyttelitet och ser ut att vara långt borta fast det är bara någon meter bort. Så känner jag ibland, att dem står där i andra ändan av kikaren, fast jag både ser och hör dem så är dem inte riktigt där. Eller så är det inte jag som är där. Ibland så är kikaren åt rätt hål, och då är allt där och närvarande men ibland så är mellanrummet så stort mellan mig och dem, mellan mig och verkligheten, att jag inte hör och knappt ser något.
Skönt ibland att alla ljud är tysta, att allt är för litet för att kunna se eller bryr sig om. Men ibland så blir avståndet för långt och varar för länge, då står jag där, försöker att höra dem tysta ljuden och se dem små människorna med sin lilla verklighet i andra sidan av kikaren. Men dem försvinner bara längre och längre bort från mig.