Den lilla flickan hade fått ett par nya röda skor av sin far. Hon satt länge och smekte dem. Hon vred och vände på dem från alla håll för att riktigt pränta in deras utseende på sin näthinna. De var röda och en alldeles ovanligt vacker klar röd färg som glänste i solskenet. Sulorna var av ett tunt och välgarvat läder och ovanpå skorna satt en slejf med en vacker pärla till fäste.
Hon satte genast på sig skorna och de passade perfekt. Varje dag sprang hon dansande och sjungande omkring i det lilla köket i stugan där hon bodde. Hon upptäckte att det gick mycket lättare att dansa after det att hon hade fått de röda skorna och sångerna rann in i hennes huvud den ena efter den andra.
En dag tog hennes mor fram ett stort bröd och bad henne gå ut och ge en bit till var och en som behövde bröd. – Kom bara ihåg att vara rädd om brödet och inte ge det till vem som helst och du får absolut inte trampa på det, sa mamman. Glad i hågen traskade flickan iväg.
Den första som hon mötte var en gammal skolfröken som med trumpen min svarade på hennes leende fråga om hon ville ha en bit bröd.
- Jag vet nog vem du är, du är fosterflickan som Frida och David tog hand om, din riktiga mor var en slampa. Inte vill jag ha bröd av dig. Jaja, jag vet nog hur du kommer att sluta.
Flickan tittade på henne och upptäckte plötsligt att hon stod i en lergrop. Hon tog brödbiten och lade den på marken och tog försiktigt ett steg på det för att inte smutsa ner sina fina skor och gick vidare.
Ett stycke senare träffade hon ett par pojkar som kom cyklande på vägen. De skrattade när de såg hennes framsträckta hand med två bitar med bröd.
- Inte vill vi ha ditt bröd, du som är så ful, sa den ena. Den andre spottade kavat i marken och fortsatte, - vi vet nog vem du är.
Flickan kände hur tårarna brände bakom hennes ögonlock och hon försökte att gå vidare men skorna hade fastnat i gruset. Hon tog då brödbitarna och satte den ena framför den andra och då släppte gruset sitt grepp och hon kunde med hjälp av dem gå vidare.
Vägen slingrade sig förbi bondgårdarna och snart kom hon fram till en större by. Många människor kom och gick och ingen tycktes vilja lägga märke till flickan.
Plötsligt stannade en man framför henne, tittade på henne uppifrån och ner och sa, - om jag får känna på ditt kiss ställe tar jag emot ditt bröd.
Flickan blev alldeles förlägen och kände hur hon rodnade av blygsel. Hon visste att hon inte skulle låta någon känna på hennes hemliga ställe men samtidigt ville hon ju ge bort en bit bröd och motvilligt accepterade hon.
– Vilken fin liten murra du har, och du har ju också fått lite hår på den, sa mannen med grötig röst och lät sina fingrar gräva in i hennes springa. Under tiden pysslade han med något i den andra handen och när han var färdig tog han emot biten av bröd som flickan gav honom.
Flickan tyckte inte om att han hade känt på henne för hon såg att han hade smutsiga fingrar med tjocka svarta sorgkanter under sina naglar, men hon var i alla fall glad att han ville ha en bit bröd och tänkte att äntligen har jag kommit på ett sätt att kunna ge folk mitt bröd. Hon vandrade vidare och vägen var dammig och den vackra röda färgen på skorna började bli grå.
Tiden gick och eftermiddagssolen lyste varmt och gott på henne där hon gick och räckte fram sitt bröd till alla som hon mötte.
Nästa man hon träffade på ville inte bara känna på henne utan han ville känna med sitt extra finger, som han sa. Hon nickade och när han bad henne lägga sig ner upptäckte hon att hon låg i en slaskhög och hennes fötter satt i en gamla skurhink.
– Sära på benen nu så att jag kommer åt att känna på dig, mumlade mannen och körde upp sitt knä mellan hennes ben. Det gjorde ont och flickan vred och vände på sig och försökte komma loss men han var tyngre än henne. Ett sting av smärta sköt som en blixt genom hennes underliv och hon märkte att mannens andhämtning blev häftigare och häftigare och efter en stund sjönk han ihop ovanpå henne.
– Det var riktigt skönt, sa han och tittade närmare på henne och fortsatte, - men fan vad du är ful.
– Det kan väl hända, sa flickan och fortsatte, - men jag har i alla fall vackra röda skor även om de är lite smutsiga i dag. Hon gav honom brödet och han stoppade det i sin mun och gick visslande sin väg utan att spilla mer tid på henne.
Det började skymma och flickan förstod att hon nog borde gå hem.. Brödet nästan slut och hon tänkte att hennes mor nog skulle undra var hon var och hennes far hade nog kommit hem vid det här laget.
Hon steg upp ifrån slaskhögen och borstade av alla soporna som hade fastnat på hennes klänning och när hon tittade ner på sina skor skrek hon av fasa.
Av det vackra röda lädret med den vackra pärlan till knapp var det bara sulan som var hel. Lädret hängde i slamsor och pärlorna var borta.
I handen hade hon bara ett enda litet stycke bröd kvar och hon kände sig plötsligt väldigt hungrig och stoppade det i munnen. Det växte och växte och hon kände det som om hon skulle kvävas men hon tuggade och tuggade och svalde och svalde och snart var munnen tom och hon kunde andas igen.
Det var mörkt innan hon närmade sig sitt hem och hon gick med allt snabbare och snabbare steg och stannade inte förrän hon kom upp på förstugebron och där tog hon av sig sina skor och gömde dem bakom en låda.
När hon steg in i huset upptäckte hon att det inte var hennes mor som fanns där utan en helt annan kvinna. Av hennes far syntes inte heller ett spår. Inte heller fanns de gamla välkända möblerna där.
Kökssoffan som var henens säng hade ersatts av en bänk med stålrörsben och det stora köksbordet som hennes morfar hade snickrat var borta och ett bord med skinande perstorpsplatta stod i dess ställe.
– Var är min mamma och min pappa? stammade hon fram medan tårarna rann utför hennes kinder och bildade ljusa ränder i smutsen på sin väg ner mot hennes klänning.
– Inte vet jag, svarade kvinnan och kom emot henne. – Men ge dig nu iväg för här kan du inte stanna. Du är ju inte bara smutsig utan du är ju också så väldigt ful.
Hon lyfte upp kvasten som stod i vrån och höjde den mot flickan som förstod att hon inte längre hörde hemma där.
– Akta dig så att jag inte släpper lös hundarna på dig, skrek kvinnan och flickan gled sakta och försiktigt ut genom dörren som stängdes och låstes ordentligt bakom henne.