känner mig så nedslagen..jag skulle kunna stå på tå ett dygn för att klappa en daggmask i ljummet sommarregn så att tiden gått och jag blivit jag igen..

...så kommer du och frågar om jag är lycklig för att jag alltid strålar så vackert ...men du ser förbi och frågar..ja..

- varför...?! säger du...och lägger amarna omkring mig.
Du kramar mig tröstande..pussar mig på huvudet.. tittar på mig och säger
-att gräla med dig är som att gräla på en blomma eller stjärna, en sjungande fågel...älskade vän..
..jag famnar varmt om dig då endå hälften av det du säger har med saken och göra och är sant (om jag endå kunde säga vad det gällde)

jag vill egentligen gråta så att mitt hjärta brister, men jag är bara tyst. Det gör ont istället

..tittar forskande på dig med mina ögon..ler.. funderar nästan på att ta ner ditt huvud och kyssa dig för dina underbara fina ord och den vackra, fantastiska människa du är..där är jag i din famn, jag vet att du älskar mig och alltid gjort!Så fint.

men nej..inte alls.. det där var bara en stundens ingivelsens tanke i saknad av..

...saknar innerligt allt!

Det går lite tid..det kommer att ta en längre väntan..
och vad är det på en hel livstid..