Min mor hade ett väldigt stort hjärta.
Precis så där stort så att om det hade
varit lite större så skulle man ha trott
att det skulle kunna spricka.

Det rymde nästan allt och alla som hon
någonsin mött och det var ljust och varmt.
Åtminstone för det mesta.

Att göra sig ovälkommen där var nog nästan
helt omöjligt.
I alla fall vet jag ingen som lyckats.

Det tyckte instinktivt illa om alla slags
orättvisor och omfamnade olikheter
med en trotsig stolthet.
Något jag tror kanske retade en o annan.

Det var alltid öppet för nya intryck och
kunde se det vackra i det mest trasiga.
Något som i sig gjorde det vackert.

Det är lätt att älska ett sådant hjärta.
Och nu bär jag med mig en liten del av det
och hoppas att mitt hjärta kan växa sig lika
stort.