......



Vi lever i ett konstant flöde av just nu.
Livet är ett spel, och meningen med livet är att var dag vinna över döden.
Alla spel har ett slut, vissa vinner man, men livet har sällan en andra chans.
Meningen med livet är att ständigt i detta flöde av just nu förneka döden i förmån för hoppet, hoppet om mer lustfyllt flöde av just nu.
Men när mörkret faller och lusten tar slut, då vi inte längre kan åtnjuta den flyktiga frukt livet erbjuder frestas vi åter igen av ett snabbt slut.
En oundviklig mörk sidan av livets mynt.
Allt vi är, som varelser, som människor, är en flod av medvetande just nu, som bara avbryts kort av sömn. Sömnen som isig är en snabb glimt av vad som kan ersätta flödet, frestar var natt, uppmanar till dödens vila.

Livet är ett rep man klamrar sig fast vid.
Man uppmanas ständigt av en osynlig kraft att falla ner, men vi omger oss av lust och glädje, och vi värdesätter vårt flöde på repet.
Vi gör allt för att inte titta ner och klättrar mot något obestämt vi kallar hopp. Men för den som blivit fråntagen glädje, som ensamt klamrar sig fast på sitt rep i förtvivlan och sorg har lättare att se botten av repet, har lättare att höra dödens lockande, och lättare att förstå hur meningslöst det är att klamra sig fast vid repet.
Där längst ner vid slutstumpen av repet erbjuds ständigt en sovplats, ett avslut på resan, en väg ut. Och där behöver man aldrig mer bekymra sig över flödets smärtor, sorger och ansträngningar. Där behöver man inte oroa sig över flödets många, många regler.
Livet och döden erbjuder båda lika mycket och lika lite av mening, det enda vi vet med säkerhet är att ingenting varar för evigt, och ingen som lämnat sitt rep har någonsin klättrat sig upp igen.

Så stiger solen åter igen.
En ny dag börjar och vi som fortfarande klamrar oss fast får lämna dödens frestande omfamning av stillhet för att åter åtnjuta flödet av obarmhärtigt medvetande, vi kastas in i spelet endast utrustade med regler att anpassas efter och en handduk att kasta in när man ger upp. Men döden har inte bråttom, döden må förlora alla strider, men vinner alla krig.
Döden är ett oundvikligt slut på ett långt flöde av lidande och lust, men är spelreglerna relevanta när döden vinner och spelet tar slut, allt som håller oss kvar in i det sista.
För visst måste regelbokens självrättfärdigade, allvetande fingrar nå vidare till dödens kammare, visst gör den?

För om inte.
Vad spelar då livet för roll i en värld av olust, när man erbjuds en sömn utan olägenheten att åter vakna.
Jag klamrar mig blint fast än en dag i hopp om lust och ett lyckligt slut.