När jag var 18 år var jag olycklig, jag hade av min mamma

blivit förvisad till en folkhögskola på hösten 1983.

Jag var inte alls mogen att bo i en egen lya på främmande ort.

Jag åkte hem en helg, och gick på fest, blev ganska berusad.

På vägen hem på natten, upptäckte jag att jag hade tagit med

mej nycklarna till mammas bil, och jag tog bilen och körde tillbaka

till festen och hämtade en tjej som jag var förtjust i, körde henne

hem. Sen bestämde jag mej för att köra ihjäl mej, körde ut på

landet på slingrig grusväg, fick sladd och en motsladd som

jag inte kunde häva, körde rakt ut i ett buskage, och snuddade

ett träd med konfångarna, jag hade inte bältet på mej.

Jag slog i huvudet och blödde, vandrade hem en lång bit.

På morgonen var jag ju tvungen att berätta vad som hade hänt.

Mamma blev paralyserad och hysterisk, vilket hon dövade med

stesolid. Ingen i min familj tröstade mej, utan jag lämnades helt

ensam med min skam och ångest, jag låg mest till sängs.

Dagarna och veckorna gick, och denna händelse sopades under

mattan, precis som alla kriser gjordes i min dysfunktionella familj.

Jag förträngde min ångest, och hamnade i en svår psykisk

kris på vintern och våren. Ingen i familjen stöttade mej, ingen

vände sej till psykiatrin så att jag kunde få hjälp där.

Min väg in i det verkliga mörkret var utstakad...