klockvisarens skugga sågs fly
över hans ansikte
rev med sig ett stycke hud
avslöjade ett inre
av marmorös väntan

frånvaron befästes
tankarna på dem från då sprang fram
ville fixera henne
till en logisk fortsättning
på den tidigare befästa frånvaron

de slog läger i skuggan av hans kropp

han bländades

förbjöd hennes läppars röda färg
att färga den sista återstoden
av ett väsen höljt i seende
vilket inte frammanade bilder

utan blott såg

det som inte händer
det som inte

händer

(någonstans finns så där bilden
bilden av en man
som står där
mitt i rummet
mäter ut sig själv
inom spegelns reptila ramar
bilden av en man
nu i marmor

hans händer kastar kusliga skuggor
av krävande käftar)

det som inte händer

han såg sina handlingar fly iväg

längs kontaktlöshetens flod

en olycksbådande dimma svävade in i rummet
tycktes göra hörnen än mer intetsägande
strök under orden
och han stirrade stumt framför sig
skrivmaskinens svärta var förtvivlat likgiltig
mot allt vad

betydelse och
berättelse

någonsin förebådat

det var som om
orden blev till blinda nålar
som sydde en vit svepning
som fick hölja henne
som fick förvandla henne

till ett negativ
av den mörka skymningsrörelse
han stundom så intensivt romantiserat

ibland kunde han hoppas

att ögonen skulle
läkas igen
och att stumheten skulle

tystna