du var mina gemak, de små kamrarna av syre att andas. du höll små små atomer mellan dina fingrar och matade mig med luft - andas in - andas ut - och du blundade.

det var bara det att syret sakta kvävde mig, gjorde lungorna tunga av sot och du såg aldrig svärtan som långsamt långsamt kravlade sig upp och förgiftade min strupe ändå från magtrakten och gjorde orden till osanning och drömmarna till lögner. du ville inte, men jag såg dina tankar falna och dunklet gå ner som den sista glöden som stilla krossas under skon en sen lördagsnatt.

du ville vara bland mina skyar men bara jag kunde se åskmolnen som alltid skymde din sol. du tittade mot himlen och du trodde att du hade vingarna inom räckhåll bara för att de brann och askan var alltför nära för att ens synas. för att den var så nära att blicken blev suddig och gjorde tårarna svåra att se.

de drunknade ändå i regnet som strimmade mig längs stuprören
och struprören som stilla snördes ihop av den där krampaktiga snyftningen som ville säga farväl men aldrig släppa greppet om min hand och det sköra bandet av blickar
dina ögon var så mörka och aldrig så vackra som nanosekunden innan de slöts. min hud var så tunn att allt kändes. du var skinn och ben och knotor strax intill min halspulsåder och jag visste att snart kommer något att brista.

jag valde att hålla andan.