Luften går inte in och handen runt halsen spricker.
Något väsentligt ord, några igenkända människor.
Kippandes efter andan och ett val slår till.
Det plågsamma ställs mot väggen.
Medan kärleken bultar under min trasiga själ
Tidvattnet slår in men ändå, inget ord som når fram
Talan är döv, bokstäver blir mina handrörelser
Mot fruktan, mot luft
En hycklare eller en vilsen hundvalp
Finns i oss alla, finns i mig
Svart nagellack formar ord på en immig vindruta i detta sorgsna land
Som luft, likt luft förblir skriften
Jag är fortfarande oförmögen till meningar
Förlåt mitt sätt, det barnsliga viset
Som livet ser ut ur min ögonvrå
Denna synd som påverkat dig och mig skedde för längesedan
Vid havet, vid midnattens ungdom
En sommartid lurade mig, du vintertid förfrös mig
Vårens tid där vi träffades skulle förändra allt
Skönhet skulle bli gestaltad
Jag, få ett efternamn
Men detta hemska, förtärande val
Som av mitt egna verk har uppkommit
Fly! Jag tänker fly, med fåglarna mot väst!
Men jag finner inga vingar
Mina ögon sluts till en medvetslös linje, en egoistisk självklarhet
Kommer du och alla andra minnas mig efter hundra år
Då mina muskler har förtärts, då huden har sjunkit in till ben
Och har blivit ett skelett under jorden, är inte sannolikt
Jag gick på den smala linan och korsade skärselden
Jag bedrog och sprang åt fel riktning
Mitt liv, min kärlek, jag tog dig förgäves