Älskade Näkterljuva, du får mig att sjunga om din ljuva själ Varje gång som är tänkt som den sista av ord Så faller, jag ideligen ner på knä Så rätt Trampade bara på en rostig taggtråd på livets väg, en inre värld av känsloreaktioner pulserar i mitt inre Outforskat, hur är det möjligt säg... Men skatten tas emot med oundviklig smärta för att det berikat livet, och åtrån försöker att gripa orden som inte finns att tala. Jag fann dig i min dröm återigen Precis när jag stängt alla höga portar och börjat vandra hem Kyssen som bränner i min mun som den sista eldflamman kvar på jord. Andetagen mot mitt styva bröst, den stilla famnen och rörande handen Läpparnas tysta varsamma viskning mot ditt öra, alla ord viskas så tyst, ingen får höra Jag är vilse på en kändplats där våra vågor möts och violinerna spelar oavbrutet mot vind till norr mitt i din lutning till ditt allt... studsar den tillbaka och jag pulserar igen. Själv dirigerar jag och leder symfonin som om jag spelade ett jättestort instrument, inspirerad av de vackraste skapande händer Står åt sidan men är med i svängen på fel sida om stängslet Fysisk smärtar det ännu när jag betraktar de vilda molnens flykt över himlavalvet Då och då lyser en stjärna för att skymmas där igen Himlavalvet visar att det inte finns plats för alla just nu Men där bakom finns Jag och Du Mitt spruckna mod har ej brustit itu Men ännu du... du... bara du.