En isande viskning stöts ut i vinternatten

Stjärnhimlen så klar, så ljus

På nytt fångar den eviga stormen min själ

Och tiden rör sig endast i sidled



Hela mitt väsen slukas upp

Förtärs av tomhetens öppna gap

Strålande

Darrande



Ändlösa hav ligger framför mina fötter

skenet från tusen solar färdas genom natten

Sakta blåser jag ut en sällsam tanke

Låter mig transformeras



Jag står på universums yttersta kant

Träder in i den sista dimensionen

På vägen ligger utströdda skal av tomma skepnader

Endast en skugga av tystnad gör mig sällskap under resan


Massiva moln av partiklar och stoft pryder min färd,

och jag beundrar

Iakttar medan den eviga elden slukar hela tomheten


Enorma världar

blöder sakta ut hela sin existens

ut i kosmos



Dessa är sannerligen tidens sista dagar



Och framför mig står nu porten

I sitt glödande majestät

Pulserande


Så oerhört vackert


Heligt


Och innan solen går ner en sista gång

och tidens eviga morgon gryr


Bleknar jag sakta bort