Att försöka sätta ord på känslor är som att bada i en lögn. Min penna kan inte med några medel mäta sig mot mitt hjärtas historier. Men jag vill ändå försöka dela med mig av det som upptar min tid så gott jag kan. Så jag ska skära dig en bit av mitt hjärtas högra kant med hjälp av min blyetspennas udd.


Det är så att jag har, eller hade nu när jag delat den med dig, en hemlighet som handlar om en pojke med mörkbrunt hår. Utan mitt medgivade har han hittat ett djävluskt sätt att stjäla mina tankar och fylla mina drömmar med sin närvaro. Hans minne kittlar ständigt i min mage och jag kan inte längre äta eller sova . Jag kanske dör snart.


Jag är fånge i en fälla. En bottenlös brunn som jag inte kan ta mig ur. Det kan låta som ett hemsk tillvaro, men trots lidandet som jag får utstå kastar solen sina strålar mot mitt håll ibland. Och det tackar jag solen, världen och hela rymden för. För när jag får vara nära honom, då lyser jag, då skiner jag, ja då lever jag! Att få dela en djup, själslig blick med honom är som att bli skjuten av en pil som tränger genom mitt skinn och punkterar mina lungor. Jag får andnöd och står där hjälplös och hänförd, men jag lyser, skiner... lever.


Att få honom att skratta, sitt egna melodiska skratt som får mitt blod att gunga i huvudet och mina ben att förlora sin styrka, är så tillfredställande att jag kan leva på ända tills hungern åter börjar riva i magen och sömnen åter beslöjar mina ögonlock. Då får jag börja om igen, skrika i tystnad efter hans bekräftelse. En del av mig vill sluta. Komma över honom. Men stidskämpen i mig vill hålla lågan vid liv, även om det slutar med att jag ligger besegrad på slagsfältet med blod i mun istället för en kyss på mina läppar.


Du är troligtvis inte klokare efter att du har läst mina ord. Det är inte jag heller; jag är snarare dummare än någonsin. Men orden gör mig hel, fantasin gör mig berusad och verkligheten känns längre bort. För trots allt så är verkligheten ganska grym. För jag vet att hans hjärta lever i en annan.