Livet är en besvikelse.
En märklig avvikelse, från det faktum att vi alla dör, vad vi än gör.
Fyllde nyss år, får allt mindre hår, har ont i ryggen hur rakt jag än går.
Är det ingen som förstår, hur dåligt jag mår?
Ser tillbaka på en tid för vilket mitt hjärta slår, nu ligger jag här i min säng.
Kunde lika gärna vara en sjukhusbår och vrider mig i smärtor av mina psykologiska sår.
Skuldkänslor fyller min kropp, jag går upp för en sluttning, men ser ingen topp,
sakta blir jag utan hopp.
Hålet inom mig blir större, bålet som en gång tändes, märks inte av, jag har glömt hur det kändes, det kanske var målet, med det växande hålet.

Cirkeln är nu sluten, jag är slutligen bruten.