På våren blir teglet poröst och andas 9000 meter under fjädermolnen. Jag vet inte vad fåglarna i träden heter eller vem de sjunger för. Om jag var något annat än en kråkpojke skulle jag sjunga för honom och kanske, bara kanske, skulle han lyssna. Under mina fötter skrapar gruset som kommunen fortfarande inte sopat bort, en påminnelse om att vintern fortfarande bor i vårens skugga, bakom tallarna och metallskjulen. Allt är så naket och lätt där regnet spolat rent. Snöhögarna suckar ljudlöst när de smälter. Igår sa han att det är för tidigt att tala om känslor. Snön smälter för långsamt. Inte tidigt nog. Och jag, jag bryr mig inte ens om kalenderns dagar eller termometerns grader. Inte längre, inte nu, inte sen honom. Det kunde lika gärna ha varit midvinter. Jag skulle ändå inte frysa.

Han. Bortvänd väntar han som vanligt vid klassrummet. Men jag? Längs vägen närmar sig krokusar solen, osäkra på om våren verkligen är på riktigt. Hjärtat dunkar av nervositet. Mina minnen är svalor som ilar igenom huvudet. Minnen av penséer i rödlackade krukor. De som frös ihjäl för att det var för tidigt.

Han vänder sig om. Ler. Ler bara mot mig och jag tror att min hud ska smälta. Om han visste att jag bara är jag skulle han se den rinna av min kropp. Lager efter lager. Droppa ner mot asfalten. Se blåa vener stråla som aprils himlar. Det verkar som att han inte ser det, som att han inte ser att jag bara är jag, en annan pojke.
”Jag har saknat dig”, säger han, allvarligare än jag väntat mig.
”Sa du inte att det är för tidigt?” frågar jag.
”Inte nu när du är här.” Han höjer blicken. Fjädermolnen svävar 9000 meter ovan oss. Han tittar på mig igen. Hans ögon är två fångade skärvor av det blåa där uppe. Han ler. Ler bara mot mig. Jag smälter.