Jag är trött på att vänta.
Vänta på en förändring.
Den där tystnaden mellan oss är det värsta som finns.
Måste jag stå ut med och se hur du blir en främling?

Jag orkar inte vara tyst,
vill skrika ut att jag hatar att se hur du har ändrats.
Orkar inte med detta,
alla de gånger jag ropat,
jag orkar inte höra alla hårda ord och svek.
När ska jag någonsin kunna skratta för att jag kan?

Jag gråter mig till sömns nästan varje natt.
Sitter och gråter på toaletten
då jag hör rop från rummet intill.
Ingen vet hur jag mår.
Ingen vet att jag gråter då jag duschar,
för att de inte ska höra hur jag hulkar.
Dom tror att jag är alltid glad.
Jag saknar det som fanns förut.
Den där glädjen som gjorde att jag ville hoppa omkring.

Det enda jag vill ha är att få dig tillbaks som du var.
Får jag dig till den du var så har jag vunnit detta krig.
Jag vill inte att du ska vara en främling jag inte känner.

Orden och löftena du ger,
är alltid lögner.
Jag orkar inte höra,
du säger en sak, gör en annan.
Varför gör du mig så olycklig?
Du gör att mitt hjärta faller lite varje dag mer.
Varför gör du såhär?
Jag saknar dig, som du var förut.

Är det tillåtet att hata och älska någon samtidigt?