Jag dansar barfota på en bädd av rosor
med musik av en känd kompositör, vars namn jag aldrig hört.
Med ett leende dansar jag,
medan folkmassan applåderar och kommer närmare.

När kvällen äntligen är över
lindar jag mina stackars fötter,
som fått sår av rosbädden.
Ingen bryr sig om att rosor har taggar.
"Dansa"
Och jag dansar.

Människor ser ändå bara vad de vill se,
och de bryr sig sällan om oss.
Vi som dansar för deras skull,
för de vill ha någon att avundas.
"Åh, så skulle jag också vilja dansa!"
Det är väldigt bra reklam för dansstudion.

Jag lindar mina fötter
och tar på mig ett leende som passar till min klänning.
Imorgon ska jag dansa på glödande kol.
"Det är ingen fara, det kommer vara specialister närvarande."
Det är inte deras fötter som brinner.

Men vad gör man inte för allmänheten,
när dansen är det enda man har kvar?
För människor ser ändå bara vad de vill se,
"Åh, så duktig hon är på att dansa!"