Med tiden som gick
Blev han frusen
Frusen
fast
Fast frusen

Den stelhet som begav sig med en fart
in i vart grenverk
förfrös var liten del av den kraft som en gång växt med tro om tillväxt
Nu fast i ett hav av flak som rev och söndrade det han trott på
I väntan på en vår
låg han där utan att fälla en endaste tår
för om han hade detta gjort
skulle de fylla gren efter gren med tappar som växte sig större och tyngre
Det skulle kunna dra ner honom i det djup
han nu ändå vilade på

Att bida sin tid
Att låta var sak få sin gång, sin tid

Ja han visste inte längre
trodde inte längre
väntade bara på den värme som skulle lösgöra hans så frusna själ

Värmen som fick honom att bada i smekande höljen
Väntade på den fukt som skulle möjliggöra grenverk efter grenverk att knoppas
Tron gav kraft att orka vidare
orka trots den kyla som var nuet
Förfryst
Frusenheten
i att vara fastfrusen
*
©Text: Lena M Janson