( Vi såg varann i ögonen och lovade tyst att aldrig bli vuxna)

Jag minns när livet rusade i 180. Vi stod på kanten, utmanade branten med allt djärvare balansövningar. Höll vi bara fast i varandra så föll vi alltid åt samma håll. Hur många får plats i en tegelröd hörnsoffa? –Alla som håller hårt i minst en hand.

Ett dubbelliv levde vi. På dagarna låtsades vi. Vanliga människors vanliga plikter. Vanliga föräldrars vanliga tjat. Om nätterna levde vi. Dagsljuset var nedräkning till nästa solnedgång. Mörkret skänkte oss en berusande känsla att starta med, sedan fanns inga regler.

Jag lärde mig ordet Sammanhang då. Fanns genom er. Förälskade mig i mörkret, alla förälskade vi oss i varandras ögon och välbekanta armar. Vem har en varm hand, vem har en kall? Jag kan värma dig, vill du vila i min famn? Du hade smärta men inga ord. Vi lärde oss att förstå varandra genom ögon.

Om dagarna levde vi på överblivna känslor och svart kaffe. Om natten testade vi hur långt ruset kunde ta oss. Kröp närmare intill varandra och överträdde gränserna tillsammans. Det snurrade snabbt i mitt huvud, men du gav mig ord och jag lovade att aldrig glömma. Du lyfte mig och lärde mig mitt värde.

Vi visste nog att ingenting finns alltid. Nu håller vi förtvivlat fast i skärvorna.

Det är kväll den 23:e december och alltför många cider i huvudet. Vi talar om välbekanta saker med främlingars perspektiv. Accepterar att vi går åt olika håll härifrån. Jag vet mycket väl vad jag vill förklara men fumlar med orden.

Några går och några kommer. Om vi låter bli att gå hem kan vi fördriva morgonen tillsammans. Men du hävdar att vi behöver sova för att orka.