Jag kanske inte kan dikta längre, men i själ och hjärta är jag likt förbannat en poet. Och av själ och hjärta vill jag tömma mig själv på alla poetiska klichéer som bubblar och trycker i mitt huvud när jag tänker på dig. Sånt som att världen står still när du ser på mig, och hur allt runt omkring rasar och faller när du håller om mig. Jag vill förlora förståndet med dig. Förlora förståndet för att kunna se helt klart med dig. Jag vill hålla andan tills tiden stannar, så att varje flyktigt ögonblick kan bli något så när beständigt. Och jag vill att du håller mig så hårt att jag aldrig mer går sönder.

Jag har svårt att tänka på något annat än din nakna hud under mina händer, hur du stönar och vrider dig när jag retsamt kysser din hals. Jag njuter så av att se hur du vill ha mig. Jag vill smaka och andas dig. Känna och höra dig. Lära känna varje kontur av din kropp, varje ärr och varje märke. Jag vill se dig.

Jag har egentligen ingen aning om vem du är. Jag vet inte vilka sår du bär på eller vilka tårar du gråtit. Jag vet inte när du känt dig som lyckligast eller när du skrattat som mest. Men jag vill veta allt. Jag vill veta vilken din favoritfärg är och jag vill veta när du skrev din första dikt. Jag vill veta vilka drömmar du hade som barn och varför du gav upp de drömmar du släppt. Jag vill höra om den värsta mardröm du någonsin haft, och jag vill höra om hur du lärde dig cykla. Jag vill veta allt.

Det här är vansinnigt. Du och jag - vi är vansinniga. Fullkomligt galna. Håkan Hellström skrev ”Bara dårar rusar in”, och det här måste ju bevisa att vi är galna? Frågan är – innebär det att det är okej för oss att rusa, eller betyder det bara att folk kommer sucka och skaka på huvudet åt oss när vi rusar rakt in i fördärvet?

Jag är passionerad. Passionerad, stormig och intensiv. Jag känner mycket, och jag gör det öppet. Det gör mig väldigt sårbar. Det borde även göra mig rädd för den hemska smärtan som kommer av att få sitt hjärta trampat och stampat på, och visst är jag rädd. Livrädd. Men det är också det som gör mig modig. Jag är livrädd, men jag hoppar och faller handlöst ändå. Någon gång kommer ett par stadiga armar att fånga mig, och jag kommer aldrig mer behöva hoppa. Jag vet inte om det är du som ska fånga mig, men jag är på väg att hoppa i alla fall. För även om jag är livrädd är jag modig nog att riskera att slå i marken om det finns minsta lilla chans att jag faktiskt blir fångad. Jag vill inte att du lovar att fånga mig, och jag begär inte att du aldrig ska såra mig. Jag vill bara att du ska känna mig. Veta hur jag fungerar. Precis som jag vill veta allt om dig vill jag att du ska veta allt om mig.

Jag kanske inte kan dikta längre, men i själ och hjärta är jag likt förbannat en poet. Det formas vackert formulerade tankar i mitt huvud, och nu delar jag dem med dig. Dels för att jag vill, men mest för att jag kan. Du får orden att färdas från huvudet ner genom armen och ut genom pennan, istället för att fastna i handleden som de gjort så länge nu.

Tack.