Tankar som flyttar söder ut igen.
Är det samma känsla som förra året?
(Viddenhärtidenpådygnet?)

Jag är hon och du är honom. Vi är oss men ändå inte.
Det är så jävla konstigt det där,
att allt lever vidare trots missöden och panik.
Jag vill inte veta om det, men jag gör det i alla fall.

För du finns i allt, men jag förnekar det.
För du är allt jag har, och jag vet inte vem som är vilket ibland.
För jag har ingen magi kvar i mina ärmar, men dagarna går tyvärr ändå.